"Spännande, äckligt, alldeles underbart"

 

Vi återvänder till Hawkins för tredje säsongen av Stranger Things, som mer än allt annat är en otrolig berättelse i en setting man inte vill lämna.

Jag vill ge alla som sett säsong ett och två av Stranger Things varningen jag aldrig fick inför säsong tre. Barnen vi lärt oss att älska har blivit tonåringar, och det kan vara svårt att acceptera till en början. Mike Wheeler och El spenderar dagarna med att hångla. Max Mayfiled och Lucas Sinclair är ett (till synes motvilligt) par. Dustin har precis kommit hem från ett läger där han mött sitt livs kärlek. Will Byers förkroppsligar däremot det svåra i att växa upp, framför allt om man hamnat lite efter. Han bryr sig inte om tjejer, vill spela Dungeons & Dragons som de alltid gjort.

Ett stort köpcenter har slagit ut stans privata handlare och centrumkärnan ligger öde. Där försöker Max lära El hur man är en tonårstjej - fnittrande provar de kläder, äter glass och hatar killar. Max har blivit seriens feministiska symbol, men på köpet utplånar hon det mesta av vad som tidigare gjorde El till en rakt igenom cool karaktär. Hur som helst. De vet ingenting om att det är under köpcentret som allt är på väg att gå åt helvete.

Den här säsongen har ett snabbare tempo än de två tidigare. Det händer saker hela tiden – medan en del av karaktärsskaran spionerar på kommunister upptäcker andra att föregående säsongs monster, ”mind flayer”, är tillbaka. Det görs ändå inte på bekostnad av karaktärernas känsloliv, vilket är skönt.

Åter igen ser vi Joyce Byers som direkt fattar att någonting är på tok medan hon av exakt alla hon träffar avvisas som en galning. Åter igen måste hon lära Jim Hopper allt. Men framför allt är det en bättre historia än någonsin, i en 80-tals miljö med mängder av referenser som gör att man fastnar där inne. Vill bli kvar. Personligen såg jag de åtta avsnitten i ett enda svep - en regnig sommardag uppmanar jag alla att göra detsamma.

 

"En respektfull återskildring"

 

Alla älskar katastrofer. En av Europas största har filmatiserats i TV-serien Chernobyl, som väl inte undgått någon. Den kan däremot inte tipsas om nog.

Låt oss börja med denna series absolut största svaghet. Den utspelar sig, inte helt oväntat, i Ukraina. Karaktärerna har alla sovjetiska namn, till och med Stellan Skarsgård kan misstas för en sovjet. Ändå pratar alla mer eller mindre brittisk engelska – även när de läser ur dokument skrivna på ryska. Det är såklart att föredra framför att engelska skådespelare ska dra på sig en rysk brytning, men var är alla ryska skådespelare? Ukrainska?

Med det sagt – Chernobyl har förtjänat alla hyllningar och lovord. Det är en otroligt välgjord serie, astrofysikern och Youtubern Scott Manley kallar den till och med för mer autentisk än alla tidigare dokumentärer om Tjernobyl han tidigare sett. Den hyser stor respekt för de drabbade, inte minst för de forskare som försökte göra skillnad under Gorbatjovs korrupta styre.

Vi får följa olika spår, från katastrofens själva kärna ut till anhöriga, arbetet efteråt och det politiska efterspelet. Jag kan tycka att dramaturgin får sig en törn när Fares Fares gör entré, jag har faktiskt ingen aning om vad han och hans två kompanjoner gör där, kanske en inkvotering undertecknad Johan Renck. I övrigt knyts handlingen ihop otroligt bra. De första och sista orden är likadana: "What is the cost of lies?".

Så sent som i tisdags blev det känt att Stellan Skarsgård står Emmy-nominerad för bästa manliga biroll i en miniserie. Även Jared Harris är nominerad som bästa manliga huvudroll. Duon har konstruerat en dynamik som lämnar en frågande vem som egentligen förtjänar sympati – vice regeringschef Boris Shcherbina eller kemisten Valery Legasov som chef över kommissionen som utredde olyckan. Vem som har rätt och om någon egentligen har fel.

 

"... Men skippa den här"

 

Spider Man: Far from home kan vara det sämsta Marvel har spillt ur sig.

Den andra Spider Man-filmen med Tom Holland i huvudrollen hade premiär den 2 juli och är den första Avengers-filmen efter End Game. Det är med andra ord en hel del att förhålla sig till och du som inte sett End Game bör undvika denna tills du inte riskerar att bli spoilad.

Peter Parker har blivit lite trött på att vara superhjälte. Han vill hellre åka på klassresa med sina kompisar och berätta för sitt kärleksobjekt MJ att han gillar henne. Det tycker såklart inte arbetsgivaren Mick Fury om - vem ska annars rädda världen. Med ansvarets tyngd på sina axlar begår Peter misstag efter misstag som han sedan måste städa upp, och det är så löjligt att man dör. Den nya ”superhjälten” Mysterio (Jake Gyllenhaal) är ett skådespelarhaveri. Den dramatiska musiken berättar vad man ska känna innan det finns minsta tecken på att faran är på väg och plot-twisten är uppenbar långt innan manuset avslöjar det.