KRÖNIKA Jahaja, så var det december då. Jag tänkte egentligen mest bara önska god jul till er allihopa, men eftersom detta är en krönika och inte en notis så får jag väl skriva några rader extra, mest för formalian och för att hålla på ton och tradition.

.

Jag sitter i skrivande stund på Arlanda och reflekterar över hur märkligt det är att höra svenska överallt. Då jag inte satt min fot på svensk mark sedan februari lever jag i något av en språkpsykos, där franska, engelska, svenska och norska blandas hejvilt. Jag börjar känna mig som en av dessa Hollywoodfruar som bryter på någon märklig engelska efter att ha lyx-shoppat i Los Angeles i tio, tjugo år. Tur då att det finns bryggkaffe (en säreget skandinavisk delikatess), som smakar precis lika vattnigt som jag minns det. Minnen kamrater, vi är bara minnen.

Artikelbild

| Pollor heter det, inte pumlor, skriver Simon Olofsson om de röda små kloten i våra julgranar.

.

Men nu var det ju tal om en julkrönika, så jag ska inte spreta så mycket. Julen är ju lite knepig att skriva om. Det är en glädjens högtid där man samlas i familjeformationer, ler och är glad, äter gott, handlar mycket, inmundigar lagom med alkohol (om man inte har barn under femton, då ska man visst vara nykter) och bara tar hand om varandra. Kanon, låter super. Jag har alltid älskat julen, och när nu avgången till Luleå närmar sig älskar jag den desto mer. Men skriva om den? Knepigt är ordet.

.

För det finns ju nämligen vissa grejer som man inte skriver om när man ska skriva om julen. Exempelvis regeringskaos, budgetkaos, akademikaos, löneklyftor, fallskärmsavtal, provocerande konst, upprörande böcker, icke-tiggande kommunpolitiker, sverigedemokrater (man ska inte mata traditionsfanatikerna) och så vidare. Egentligen ska man inte skriva om någonting som skaver i en julkrönika, bara om det goa och mysiga. Men samtidigt ska man ju tänka på de behövande när det är jul, men inte upprätthålla sig alldeles för mycket vid barnfattigdom, mobbning, human trafficking, prostitution, fattigpensionärer, hemlösa och diverse andra tabuämnen. Man ska såklart skänka dem en tanke, men man ska samtidigt vara glad. Man ska liksom tänka på de behövande på ett mysigt sätt, utan att varken bli deppad, uppgiven eller sur. Framför allt ska man tänka på de behövande för att uppskatta det man själv har, såsom bergvärme, måttliga lån med rimliga räntor, varmvatten som håller för en 45-minutersdusch, bil med fyrhjulsdrift och intakt nybilsgaranti. Sådant.

.

Så när det kommer till legitima ämnen att nämna i en julkrönika i ett kristet land återstår således tomtar, kungafamiljens gullighetskvot, snö, julstrumpor (har folk fortfarande julstrumpor?) och, självklart, julgransPOLLOR. Inte pumlor som ni, mina kära pitebor, tydligen röstat igenom som korrekt benämning på kulan i fråga. Pumla rimmar på rumla, och under julen rumlar man inte. Under julen är man kysk som en katolsk präst med hedern i behåll. För att citera herr Svensson: ”Julen firar vi till åminnelse av Jesu födelse, ingenting annat”. Därför klär man granen med julgranspollor och avnjuter ett varmt glas av Jesu blod, spetsat med lite kryddor. Glögg, alltså.

.

Men nu, för att inte gå vilse i jultabun och snöiga miljöbeskrivningar, ska jag runda av denna text. Jag önskar er alla en god jul och ett gott nytt år. Jag hoppas att ni har det bra, att ni tar hand om varandra och att ni får träffa vänner och familj. Själv landar jag i Luleå på någon timme, och jag ser verkligen fram emot att spendera två veckor hemma. Kanske är det framförallt det julen är för mig. Att komma hem.