Krönika Allhelgona står för dörren, den tid vi numera ägnar mindre åt de gamla helgonen och mer åt de helgon vi haft förmånen att ha haft i vår närhet. Att minnas de döda är en förmån mer än en plikt (som somliga felaktigt vidmakthåller att det är). Det kommer väl knappast som någon nyhet här att jag inte ger många ören för religion såsom den framförs och praktiseras, men liksom alla andra degenererade system finns det naturligtvis russin i kakan som inte smakar så illa. Allhelgona är ett av dem, och jag brukar, när jag kan vara hemma, göra ett undantag och besöka en kyrka och tända några ljus.

.

När jag växte upp förstod jag aldrig vad vuxet folk menade när de sa att det blir svårare att minnas. För ett barn är minnen nära, de kan knappast ens skiljas från ett alltid ringande nu. Alla tecken, alla minnen, allting är så komprimerat i den unga människans narrativ om sig själv. När åren sträcker ut sig får jag svårare och svårare att minnas. Speciellt om man råkar vara typen som flyttar runt. De artefakter, miljöer, alla dessa vägar och ängar och hus finns inte längre på armlängds avstånd för att skapa broar mellan då och nu. Det finns inte längre några punkter som korresponderar med vad vi kallar minnen. Därför kommer jag på mig med att sakna mina fotoalbum. Jag önskar jag kunde ha mina minnen närmare, för nu bleknar de snabbare än jag hinner med, och det blir längre och längre mellan fragmenten. Ibland är det snarare som om de tillhört någon annan, eller att jag själv var en helt annan person, som levde ett helt annat liv. Kanske är det också därför jag blev intresserad av fotografi, som ett krampaktigt och fåfängt försök att hålla kvar människor jag träffar, och som ofrånkomligt kommer att gå. Kanske är det ett försök att motarbeta ett liv och en värld vars ofrånkomliga jämvikt alltid strävar mot glömska.

Artikelbild

| ”Jag brukar, när jag kan vara hemma, göra ett undantag och besöka en kyrka och tända några ljus”, skriver Simon Olofsson apropå den stundande helgen.

.

Minnen har tidigare tenderat att bli sedda som fasta enheter som lagras på hjärnans hårddisk, för alltid färdiga och alltid desamma. Modern forskning ger en annan bild. Det finns inga färdiga minnen lagrade, de skapas och återskapas aktivt när hjärnans receptorer mottar ny information från neuronernas rörelser. Enligt sådan forskning är varje minne ett nytt minne, utan förankring i någon färdigskriven version på en hårddisk. Hjärnan kan heller inte göra skillnad på ”sanna” och ”falska” minnen. När jag tror att jag sett samma minne många gånger, är det enligt sådan forskning snarare ett nytt minne som tycker sig imitera ett gammalt, vilket i sig är ett nytt minne som vi klassificerar som gammalt. Som försök att hålla fast i oss själva i den strömvirvel som existensen är, bygger vi oss själva bakåt.

.

Och jag är inte annorlunda. Därför håller jag krampaktigt fast vid det jag har. Därför minns jag farmor och farfar, mormor och morfar (för så fåfäng är jag att jag inte ens vill låta de som dog innan jag föddes undkomma mitt grepp). Därför ska jag vid allt heligt och oheligt hålla fast vid de vänner jag förlorat, till död och frånväxt och glömska. Därför ska jag minnas min barndom och mitt liv, min systers och mina föräldrars. Och mina vänners föräldrars, och deras föräldrars. Och alla de generationer som lämnat kvar ett brev, ett frimärke, en klänning eller en jacka eller ett par skidor. Jag ska minnas Jonkarn som diktade, mångsysslarn Åström som sjöng, Stor-Arvid som flottade. Jag ska minnas mormor Anna som alltid var så elegant. Gammelmorfar Linus på gården och ”marka”. Jag ska återuppfinna dem igen och igen. Vi människor faller mot icke-existens, vi flyter ut till intet. Därför är vi rädda for mörkret, för där hör vi egentligen hemma. Likt de fysiska element vi består av sliter entropin oss itu. Jag tänder ett ljus som protest. Att minnas är också att leva, att inte ge upp. Som poeten Dylan Thomas skrev:

.

”Do not go gentle into that good night,

Old age should burn and rave at close of day;

Rage, rage against the dying of the light.”