Långbent danspartner gör jubileumsbesök i Piteå

Bandets basist Dennis Jarnebrink säger att han har levt ett underbart liv och uppskattar att han fortarande har orken. Däremot känner han av sviterna från fotbollen med "oldboysen" i Onsala BK som han ägnar sig åt varje söndag. Han är ledig när PT ringer upp honom vilket är vanligt för en tisdag 2011, men det var alls ingen garanti för så där 35 år sedan när det till och med var söndagsspelningar ibland.

Ankkvintetten
Flamingokvintetten startades som en hobby av fem musikälskande grabbar i Partille 1960. Några hade börjat som kvartersbandet Tutti Frutti boys redan 1957. Det var dåtidens förebilder, Elvis, Tommy och Bill Haley som gällde. Filmer som "Vänd dem inte ryggen" och "Ung man med gitarr" gjorde sitt, likaså Radio Luxemburg.

Dennis Jarnebrink gissar att det var en exotisk touch som ledde till valet av det gruppamn som gett upphov till många roliga minnen.

- I en annons satt våra huvuden på ritade flamingor. Benen var långa och han som satte in annonsen i GP tyckte att den blev för stor. Han klippte av benen. Vi såg ut som fem ankor, berättar han och skrattar gott.

Han pratar utpräglad "götebosska" och lägger ofta till ett "vettu" i slutet av intensiva fraser.

Skivorna från Flamingokvintettens guldepok har omslag med glada bandmedlemmar i fantasifulla utstyrslar. Dennis Jarnebrink pekar på släktskapet med Elvis Presleys scenkostymer med utsvängda byxor och stora slag.

- Ofta satt ett band och spelade med vit skjorta, svarta byxor och fluga. Vi ville ha blinkande lampor, färgglada grejer. Vi målade högtalarna i flouriscerande färg och hade platåskor och konstiga grejer. Vi sydde och designade själva och hade mammorna till hjälp.

Garanti
På 70-talet satt det en "etikett" på bandets skivor. Där stod det "Garanti. På skivan medverkar endast medlemmarna i Flamingokvintetten".

- När Patriks Combo släppte en skiva på 2000-talet stod det "Vi garanterar att ingen i Flamingokvintetten är med och spelar". Den tyckte jag var jävvligt rolig.

Flamingo var så välrepade och hade så välplankade covers på exempelvis Beatles att folk blev misstänksamma.

- De kom och sa "Ni har la spelat in. De e’ la fusk".

Men ni har aldrig fuskat?
- Nä. Vi hade-la några diskolåtar med handklapp på 70-talet. Vi kom in på den vågen och tappade lite av vår dansbandspublik.

Då fanns det ett dansband i varje kvarter nästan. Hur upplevde du den tiden?
- Det var en hektisk period. Vi satt inne i studion på somrarna när det var fint väder och vi släppte en skiva varje år. Vi hade publikrekord på alla ställen och ett tag låg vi tvåa efter Abba i skivförsäljning.

Och rent generellt såldes väldigt mycket skivor på den tiden?
- Några sålde i 300 000 exemplar. Det är rätt så bra. Vi har en del guld-, platina- och diamantskivor. Jag har några som hänger i entrén. Vi tjänade ju lite pengar på den tiden, som han uttrycker det.

Framgångarna visade sig en del i turnélivet också.

- Det var mycket damer, det kommer man inte ifrån.

Spånken då?
- Vi såg många orkestrar som var äldre och satt och söp i omklädningsrummet. Vi bestämde från början att aldrig vara onyktra när vi spelade. Sedan hade vi mycket fester efteråt. Det var livligt och hela hotellet var fullt med brudar. Det var liv i korridoren och vi höll på att bli utslängda och det ena med det andra, men det var på vår fritid, säger Jarnebrink som pratar om "preskriberade händelser".

På 80-talet seglade Vikingarna förbi i popularitet och tog mycket av den mogna publiken. Flamingo försökte behålla "ungdomen", men hamnade, som Jarnebrink ser det, i ett mellanläge.

- Det blev väl inte så bra. Vi skiftade en del folk och höll på och snurrade. Festen började ta slut. Arrangörerna var måna om den äldre publiken och började sätta stämplar på olika fester. Det blev mogendans och redan där stängde man ute ungdomen, säger Jarnebrink som tycker att 90-talet blev ännu värre. Begrepp som motionsdans och trivseldans är han inget fan av.

- Vad är det för konstiga grejer de hittar på? Motionsbugg var det sista. Då kommer man antagligen i idrottskläder när man ska bugga. Jag jämför med när vi åker till Norge och spelar. Då är det fest i idrottshallen eller var det kan vara. Det är en helt annan grej.

Han konstaterar med ett lätt skratt att Flamingokvintettens publik har blivit äldre.

- Nu orkar de inte gå ut längre. Nu spelar Flamingokvintetten konserter. Då kan de sitta och lyssna på oss, säger Jarnebrink som vill se fler unga band som spelar mer av dagens populärmusik, att det ska hända någonting för att få ut ungdomar i parkerna.

Utställning
Två av sönerna, Casper och Christopher, återfinns i dansbanden Arvingarna och Glennartz. Dennis Jarnebrink minns hur Casper repade hårdrock med sina kompisar i Flamingos replokal.

- Jag har inte gjort någonting för att de ska börja spela. Det har bara blivit så. Jag tror att det är det bästa.

Levnadshistoria och örhängen varvas i jubileumsshowen, en del rock ’n’ roll utlovas också. Dessutom följer en nostalgiutställning med på turnén och Dennis Jarnebrink tycker att konsertspelningar är en trevlig form.

- Det är ju roligt. Det är ju aldrig någon på dans som har hört vad jag har sagt. Nu sitter folk tysta och lyssnar på varje knäpp och felsägning. Det är en jäddra skillnad. Det är teater och det är skitsköj.