När Lise Hummel och Gertrud Stenung - då tämligen okända - dök upp i Piteå första gången lovade Ronny Eriksson publiken att eventuellt missnöjda skulle få pengarna tillbaka. Med detta löfte lyckades han sälja slut på biljetterna, men alla blev nöjda och grundbulten till den musikaliska humorduons popularitet i Piteå var lagd.
Då känns det inte så konstigt att de möter publikens jubel på ett utsålt Krokodil när de till tonerna av Beatles "Here comes the sun" (gott självförtroende här) kommer in bakvägen och skakar hand med fansen på väg mot scenen. Många är de som gör återbesök. Efteråt förstår jag varför. Duon som har varit kompisar i 21 år och gjort shower ihop i 13 bjuder på ett program med många kända bitar, levererade med pondus, god musikalitet och sväng. Plus i kanten för bra ljud, dessutom.
Humorn är ständigt närvarande. Inte i form av prator, men genom ett naturligt kivande mellan varandra, dialog med publiken (och PT:s fotograf) och ett avslappnat förhållningssätt till vad de håller på med. Det är oftast väldigt bra genomfört och stämsången är läcker, men det blir aldrig "duktigt".
Två fylliga röster och en cello. Det är ett enkelt visitkort till Nöjessverige och en liten hörna som de har gjort till sin egen. Här ägnar de sig åt allt från Cornelis till Beatles och Abba. Några låtar signerade Ulla-Karin Nyqvist ryms också i det generösa programmet.
Välj ETT instrument att ackompanjera på och det borde rimligtvis heta piano eller gitarr. Gertrud Stenung är i stället en enmansorkester med cellon i högsta hugg och får ut förvånansvärt mycket av den, men sällan på konventionellt vis. Det ligger närmare till hands att använda den som en slags bas eller rentav en trumma.
Den extremt minimalistiska "Blowin’ in the wind", perfekt sjungen av Lise Hummel, är i all enkelhet en av höjdpunkterna. Stunder jag lägger på minnet är stråkgrooven och de stämmor som vänds upp på slutet i "Still haven’t found what I’m looking for" och det helt sanslösa slutcrescendot i "Eleanor Rigby". När jag lämnar lokalen efter Springsteens "Fire", konstaterar jag att den är mer eldfängd än originalet.
En perfekt blandning av humor och allvar och definitivt rätt akt att runda av en arbetsvecka med.