Plusmenyer och Happy meals

Alexandra Andersson är tillbaka med en krönika om socialt ansvar. Hur hänger det ihop med Plusmenyer och Happy meals? Här får du svaret.

31 augusti 2019 06:00

En vän till mig berättade en gång om ett möte hon hade haft, där det en bit in i mötet hade blivit tyst i rummet och lite oklart hur samtalet skulle fortsätta.

Min vän hade inte kallat till mötet, hon hade inte gjort agendan och hon skulle egentligen bara sitta med och lyssna. Men när det blev tyst runt bordet kollade alla på henne. Hon blev helt perplex, började skratta och frågade rakt ut, varför de alla kollade på henne. Ingen av dem kunde svara på det, kanske skrattade de också lite, oj det kanske bara blev så av en slump.

.

Men självklart var det inte en slump. Min vän är nämligen socialt ansvarstagande. Hon är den i samtalet som ser till att allt flyter på och när det blir tyst, ni vet den där tre sekunder långa tystnaden som känns som flera minuter och när alla börjar skruva lite på sig, då är hon ofta den som bryter den och puh, alla andra kan andras ut.

Ni vet, den tystnaden. Hon tar hand om den så att andra slipper.

.

Hon är en Plusmeny och flera i hennes närvaro har det stora privilegiet att få vara små Happy meals.

Och nu tänker ni säkert att jag har tappat det helt, som börjar prata om hamburgare mitt i brinnande klimatkris, men det är egentligen helt logiskt.

.

I grupparbeten under grundskolan, när läraren på förhand hade bestämt vilka i klassen som skulle arbeta tillsammans, hamnade jag oftast i grupper där jag var den enda som vågade prata i klassrummet.

Det föll därför ofta på mig att hålla i inledningen när vi presenterade arbetet för resten av klassen.

Jag var också personen som blev uppmanad att ta kontakt med den precis inflyttade, nya klasskompisen. Jag tog, som det så fint kallas, plats och med det följde ett ansvar om att socialt ta hand om andra också.

.

Femton år senare börjar Karro på mitt jobb och efter en AW där vi släpar oss hem, inte för att vi har druckit mycket utan för att vi är socialt dränerade, konstaterar vi att vi under kvällen har varit två Plusmenyer.

Vi har pratat med alla runt bordet om alla möjliga ämnen, försökt göra alla mätta och belåtna. Så du gillar dataspel, vad spelar du då, och du där borta, vad brukar du göra på fritiden, jaha säger du det, nämen så kul, vad ska alla hitta på under semestern då.

Det är ingen som har krävt det rakt ut av oss, att jag och Karro ska hålla i alla trådar, men ni vet den där tystnaden. De kollar ju på oss när den kommer. Mayday, mayday!

.

Det visade sig att Karro också fick ta hand om de nyinflyttade och hålla i inledningen på grupparbetet när hon var yngre. Vi har båda livslång erfarenhet av att hålla låda, så att säga. Och det handlar inte om att vi Plusmenyer behöver lära oss att lämna plats åt andra eller skapa tryggare rum, det är en annan diskussion.

Det rör sig nämligen inte om att andra inte får ta plats, snarare tvärtom – Karro och min vän från arbetsmötet är personer som ställer frågor, som lyssnar och uppmärksammar andra, och jag är ofta den som delar med mig av någon historia eller anekdot när stämningen blir lite tryckt.

Vi intresserar oss för andra och bjuder på oss själva när det behövs.

.

Det är en underbar egenskap, om jag får säga det själv, men som med allt annat kommer den inte utan skav: de som inte behöver underhålla samtalen, som inte är Plusmenyer, de kan sitta så lugnt på sin kant och vara små Happy meals och bara gunga med och ha det trevligt.

De behöver aldrig ta socialt ansvar, varken för sig själva eller för någon annan. De kommer nästan aldrig med egna initiativ, inte ens när det kommer till att välja en himla lunchrestaurang, och de kan ta så lite plats som möjligt när det blir lite jobbigt.

Om det är någon person runt bordet som inte känner sig sedd faller det alltid på Plusmenyn att åtgärda det, aldrig på Happy mealet. Om det blir tyst och obekvämt måste Plusmenyn rädda det. Happy meals tar aldrig ansvar och får därför aldrig heller skuld om något skulle bli obekvämt, fel eller otrevligt.

.

När jag var yngre kunde jag må riktigt dåligt över det hela. Ligga vaken länge på kvällarna och gräma mig över något jag kanske hade sagt, eller inte sagt, eller att jag jämt var tvungen att vara den som pratade och tog initiativ.

Men nu ser jag på det annorlunda och har släppt det dåliga samvetet och det egna kravet på att få andra att känna sig sedda eller rädda något tråkigt samtal.

Det är inte mitt ansvar och jag kan endast ansvara över mig själv, och därför har jag numera ungefär en halv procents tålamod med alla Happy meals och att de aldrig någonsin kommer med ett eget initiativ eller gud förbjude faktiskt frågar mig, vad jag har gjort i helgen.

Jag vägrar ta på mig samma ansvar som jag påtvingades under skolgången och jag vägrar ta på mig skulden för att andra inte känner sig sedda.

.

Och det är därför jag i vuxen ålder uteslutande umgås med andra Plusmenyer.

I varandras sällskap delar vi på det sociala ansvaret och om det mot förmodan skulle bli tyst, om ens för en sekund, så är vi alla redo att ro samtalet vidare och vi förväntar oss inte att någon annan ska rädda oss. Jag älskar det.

Alexandra Andersson ...

... är efter trettio år färdig med att rädda sociala situationer.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Alexandra Andersson