I ett inlägg på sitt officiella Facebookkonto beskrev statsminister Stefan Löfven (S) under tisdagen vad regeringen gör för att stärka läsandet i Sverige, vad han själv tycker är det fina med läsning och vilka böcker han själv läser under sommaren.
Det är väl känt att politikers svar på frågan ”Vad har du på nattduksbordet?” aldrig är spontana och ogenomtänkta – läsningen och val av litteratur väcker så starka känslor och är en så viktig del av ett varumärkesbyggande att de inte kan lämnas åt slumpen; det ska vara samtida, det ska finnas en viss representation och det ska kanske inte heller vara alltför kontroversiellt.
Handen på hjärtat – svarar du själv exakt som det är när någon frågar vad du läser, hur mycket du läser varje dag och vad dina favoritböcker är? Jag vet att jag inte alltid gör det. Läsningen är något personligt och nära förknippad med den egna identiteten – men den är också speciellt på ett annat sätt. I ett samhälle som har varit snabbare och ivrigare än många andra att riva ner traditionella hierarkier och barriärer, har bildning i allmänhet och läsning i synnerhet bevarat sin position som en statusmarkör.
Därför är det lika förståeligt som glädjande att se att den socialdemokratiska regeringen har gjort läsningen, framförallt bland barn och unga, till en sorts kulturpolitisk profilfråga på lågvarv; höstlovet har förvandlats till ett läslov, skolbiblioteken har förstärkts och förskolor har fått gratis böcker.
För en regering är det naturligtvis nödvändigt att argumentera för sådana åtgärder – och det är lätt gjort. Läsningens effekter på våra stressnivåer och vårt allmänna välbefinnande är väldokumenterade, och för många har läsningen varit en viktig väg för att bredda och fördjupa våra kunskaper om världen, och gjort våra liv mer meningsfulla.
Det är inte heller bara en ensamaktivitet – under de senaste åren har alltfler gått samman i bokcirklar för att läsa tillsammans, och för barn och föräldrar kan högläsningen leda till gemensamma minnen som varar livet ut. Läsningen är en social aktivitet, och kan tjäna till att föra människor närmare varandra till och med i ett samhälle där klyftorna ökar.
För en ledarsida får det däremot vara tillåtet att ta ytterligare ett steg, och säga att alla dessa argument visserligen är riktiga och förtjänar att lyssnas på – men att de samtidigt riskerar att missa själva poängen med läsningen och litteraturen. Ibland får de nämligen läsningen att verka som ett vitaminpiller eller en hälsokur, som vi borde genomgå för att bli desto effektivare i yrkeslivet efteråt.
I det offentliga samtalet finns det en tendens att betona de instrumentella aspekterna hos både utbildningen och kulturlivet – vi bildar och utbildar oss för att kunna göra någonting annat. Men vänder man på det hela skulle man faktiskt kunna säga att själva vitsen med vårt samhällsbygge ju är att vi ska kunna leva och uttrycka oss tillsammans; med en tillräckligt vidsynt definition av ordet kultur blir det inte medlet, utan själva målet för allt vi gör.
Det gäller våra skolbarn, det gäller vår statsminister och det gäller när allt kommer omkring oss andra också. Därför får vi hoppas att Stefan Löfven inte är ensam om att ha haft tid att läsa i sommar – och att vi alla kan komma till en punkt där läsningen inte bara är något vi gör för att kunna bli bättre på någonting annat sen.