Kommunledningens förhållning till kriskommunikation har präglats av tystnad, pressmeddelanden, sms och mejl. Ansvariga har gjort sig svårtillgängliga för media vilket får anses som ett haveri i sig när medborgare förväntar sig svar och transparens. Har de inte lyssnat på det konsultstöd de köpte in för kriskommunikation?
Det vore intressant att se den sammanräknade notan för alla konsultköp som de högre cheferna och den politiska ledningen beslutat om sedan LVU-skandalen briserade i augusti 2023. Allt från enhetschefen Harriet Rickman som socialchefen Robert Cortinovis anlitade och vars agerande polisanmälts av kommunen, eller konsulten Anna-Riika Törrönen som i en efterföljande utredning totalsågats eller för den delen att kommunen hellre valde att anlita en dyr PR-byrå istället för att ta emot stöd från SKR, Sveriges kommuner och regioner, som de har rätt till som medlem.
Miljoner av Älvsbybornas pengar har plöjts ned i konsulter som uppenbarligen varit inkompetenta eller där man inte lyssnat på deras rekommendationer. Ett agerande med skattemedel som dessutom inte alltid konkurrensutsatts. Som med Rickman och PR-byrån Lyssnen, dessa anlitades av socialchef respektive kommunchef, som bägge har en tidigare arbetsrelation till de anlitade konsulterna och där det är relationen och inte omsorgen för skattemedel som varit det centrala.
Lägg till politiker som, åtminstone i KD-politikern Peter Lundbergs fall som då var socialutskottets ordförande, haft en politisk agenda för att snabbt riva upp barnens LVU-placering och i sin fartblindhet att få stå i medias strålkastarljus valde att ignorera barnens vittnesmål, pågående polisutredningar mot barnens biologiska pappa samt svensk lagstiftning. Som hängde ut medarbetarna på socialtjänsten och felaktigt kallade dem för lögnare.
Det som hänt är ett rättshaveri. Där barnen, som rimligen bör stå i fokus, har hamnat i bakgrunden. Och där ingen av de som orsakat vad de blivit utsatta för har tagit ansvar för det, utstått några konsekvenser eller ens bett om ursäkt. Kommunalrådet Johan Dahlqvist, som tillika är socialnämndens ordförande och därmed ytterst ansvarig, säger i en intervju med PT om det lagstridiga beslutet att riva upp barnens LVU-placering att han tycker att det var "beklagligt", att det blev "fel" och att han skulle ha "ändrat på det om han kunde".
Sen ägnar han mer tid i intervjun åt att beskriva sin egen utsatthet när den befogade kritiken kom, att den gick för långt, i andra sammanhang har han kallat det "drev", och att han kände "lite obehag" när medborgare krävde hans, kommunchefens och socialchefens avgång. Jag undrar om Dahlqvist i sin utsatthet funderade över vad hans och andras agerande och beslut utsatte barnen för? Ibland kanske det är på sin plats med "lite obehag" när kritiken är befogad?
Ingen i ansvarig ställning i Älvsbyn har på något sätt visat att man uppgiften mogen. Det har inte hänt nånting, inget beslut har fattats eller handling redovisats, som ger återupprättelse för det barnen eller handläggarna i socialtjänsten utsatts för. De skyddar bara sig själva.
Kommunledningens förhoppningar om att LVU-skandalen ska blåsa förbi och glömmas kommer inte att infrias, det går inte stänga in sig i kommunhuset till nästa val.