För ett par år sedan gjorde PT artikelserien "Spårlöst borta" som undersökte längdåkningens välmående lokalt i Piteå. I den berättade vi bland annat om klubbar och anläggningar som gått i graven under de senaste 10-15 åren.
Wilma Rune känner igen problematiken från sina hemtrakter i Gävle:
– Väldigt mycket har försvunnit, även om man nu märker ett större engagemang med den nya generationen som kommit upp, berättar 19-åringen som har Valbo AIF som moderklubb, men som flyttat till Älvsbyn för att satsa på skidor.
– Min mamma kommer från Älvsbyn och jag går skidgymnasiet där, så det har varit mitt hem senaste fyra åren, förklarar Wilma när Sporten möter henne efter målgång i Hemarännet.
Hon har på sig Älvsby IF SK:s grönsvarta dräkt, vilket åter för oss in på ämnet om en skidsport som i södra Norrbotten blir alltmer urvattnad – inte minst vad gäller barn och ungdomars tillgång till tävlingar lokalt.
Tidigare fanns skidserien Pitedalens Grand Prix som brukade innehålla en rad deltävlingar i olika byar, typ som en lokal liten "världscup", men kvar ur askan finns i dag bara Hemarännet och Lilla Karlavagnen som två fristående lopp.
Bland tävlingar som försvunnit finns till exempel Storforsloppet och inför förra helgen ställdes Kanisspelen in. Älvsby IF SK saknade musklerna för att anordna den, och så sent som förra säsongen hotades klubben av nedläggning innan man till slut fick ihop en styrelse.
– Det är tråkigt att så få vill engagera sig, säger Wilma Rune och tycker att det är särskilt synd på en ort där det finns skidgymnasium.
– När man som jag flyttat långt norrut har det varit skönt att det finns en klubb nära. För mig var det en självklarhet att börja åka för Älvsbyn direkt jag kom hit, helt enkelt för att kunna få hjälp i en förening nära där man bor.
Trots turbulensen gör Älvsbyns åkare bra ifrån sig i spåren. Johannes Hortlund vann till exempel Hemarännets seniorklass på herrsidan medan brorsan Elias blev trea i samma klass.
Wilma Rune blev också trea i damer 17-20 år och trivdes ypperligt i Hemmingsmark:
– Jag var med på den här tävlingen ifjol också och tycker den är väldigt charmig, säger Wilma och fortsätter:
– Det blir inte på lika stort allvar när man åker mindre klubbtävlingar som när man åker stora cuper, vilket nästan gör att det blir roligare. Det känns mer familjärt.