Veckorna går och ledningarna är långa. I början av juni berättade PT om småbarnsmamman Åsa Brännmark Lundgren som då hade legat i sjukhussängen på Sunderby sjukhus en månad utan att få någon hjälp. Nu har ytterligare en månad gått, hon har hunnit fylla 26 år och firat sin första bröllopsdag – men ligger fortfarande kvar på fel avdelning.
– Jag får fortsatt höra att det är semester. Efter artikeln i tidningen fick jag träffa en neurolog slumpmässigt nog samma dag. Efter det kom en narkosläkare hit, en MR blev gjord. Jag fick även göra ett bedövningsmedels-test intravenöst, men de testerna var verkningslösa. Piteå är uteslutet och i stället vill dom skicka mig vidare till ett större sjukhus. En remiss till Uppsala och Umeå är skickad.
26-åringen har av oförklarliga skäl varit dålig sedan 2015 då det högg till i ryggen en dag. Sedan dess har det blivit värre och värre och ingen har kunnat fastställa en diagnos. Efter en misslyckad operation i Karlstad i början av maj har hon knappt kunnat sitta upp.
När en flytt till Uppsala blir aktuell är oklart i dagsläget.
– Läkaren som ska ta hand om mitt fall har semester två veckor till. Jag förstår inte varför det inte går att prata med någon annan eller varför de uteslutit Umeå, säger Åsa Brännmark Lundgren.
Läkarna arbetar nu utifrån en arbetsdiagnos som inte är fastställd. Situationen tär på 26-åringen som inte spenderat en natt med sin ettåriga dotter på närmare 90 dagar.
– Det är lidande att ha så ont så länge. Det är klart man är ledsen, man blir så frustrerad över att det inte händer något. Tiden jag tappar är tid med min dotter. Jag märker av den stress och press läkarna har på sig. Jag tycker det är tråkigt att det drabbar mig som patient. De förminskar nästan mitt fall genom att säga att jag inte är akut nog.
Michael Dahlberg, verksamhetschef för kirurgi/urologi, menar att sjukhuset inte kan hjälpa Åsa Brännmark Lundgren.
– Den här patienten har drabbats av ett tillstånd som kräver hjälp av en annan klinik. Det är den som inte har kommit till vad jag förstår, men jag kan inte uttala mig om det enskilda fallet, säger han och fortsätter:
– Det handlar om att sjukvården inte har möjlighet eller resurser. Den klinik man efterfrågar har inte möjlighet eller resurser att ta emot den här patienten för behandling just nu. Det är inte vår klinik.
Det är resurserna inom neurorehabilitering han pratar om.
– Det är ett krisområde i Norrbotten och i hela Sverige. Det finns inte många patienter av den här karaktären. De få patienter som har den här typen av problem har svårt att få hjälp på grund av resursbrist helt enkelt.