Mycket har hänt sedan PT besökte Åsa Brännmark Lundgren hemma i lägenheten i Älvsbyn i juni 2016. Hon har både gift sig med kärleken Marcus Lundgren och fött dottern Mindie. Men den besvärande ryggskadan och problemen med magen ligger kvar som en blöt filt över familjelyckan.
Trots att hon varit sjuk i fyra år efter att det plötsligt högg till i ryggen helt oförklarligt har fortfarande ingen läkare kunnat fastställa någon diagnos. Förutom ryggen dras hon med nervsmärta, nedsatt känsel, magproblem och en urinblåsa utan funktion – vilket gör att hon både måste tömma och tappa sig själv med hjälpmedel som till en början skulle vara tillfälliga men blev permanenta.
Se mer: "Ingen tar ansvar för Åsas hälsa"
Hoppet om ett mer normalt liv stod till en operation i Karlstad den 6 maj.
– De skulle sätta in en pacemaker för blåsan och tarmen i ett försök att ge mig funktionen tillbaka. Jag har lärt mig att leva med smärtan, men en fungerande blåsa och mage skulle göra livet mycket enklare.
Inför operationen, som görs i två steg, fick hon höra att chansen att den skulle bli lyckad var 80 procent.
– Efter första operationen kände jag direkt att något var fel, men jag försökte bita ihop eftersom jag inte visste hur det skulle kännas, säger 25-åringen.
Hon åkte hem till Älvsbyn redan dagen efter trots att hon knappt kunde sitta upp i en rullstol på grund av nervsmärta.
– Jag hade daglig kontakt med Karlstad när jag låg hemma. De hörde redan över telefon att något hade gått fel, eftersom jag hade så ont och inte kunde stå upp.
I Karlstad försökte läkarna få Umeå universitetssjukhus att undersöka vad som var fel – men de nekade.
– Jag fick vänta tre veckor tills det var dags för återbesök. Då skulle pacemakern opereras in i kroppen. Men efter ett misslyckat försök att sätta om elektroderna på höger sida bestämde kirurgen sig för att ta ut alla kopplingar i stället för att sätta in pacemakern, säger Åsa Brännmark Lundgren.
Hon var så dålig att hon inte kunde skickas hem.
– Efter andra operationen vaknade jag av ännu mer smärta som strålade från ländryggen ner i vänster ben. Det var jätteobehagligt.
Drygt en vecka senare flögs hon till Sunderby sjukhus där hon nu legat i snart en månad utan att kunna sitta eller gå. Där har hon fått ta ett blodprov samt träffat en sjukgymnast en gång per dag – samtidigt som all personal konstaterat att hon ligger på fel avdelning.
– Jag har frågat läkarna efter neurologer och smärtläkare varje dag men har inte fått träffa någon av dem ännu. Jag ligger på fel avdelning (urologiska avdelningen) med tanke på att jag just nu i första hand behöver hjälp med min nervsmärta i ryggen och benen.
Neurorehab tar inte heller emot henne.
– Jag har ingen diagnos, men jag har stora konkreta problem. Så jag passar inte in på någon speciell avdelning utan lite på flera. Jag tycker att alla avdelningar borde kunna vara mer anpassningsbara. Det är ju inte mitt fel att jag inte ”passar in” på en specifik avdelning. Det är jag som patient som blir drabbad när olika enheter inte samarbetar. Det hjälper heller inte att det är semestertider och ännu mindre personal.
Först efter 21 dagar i Sunderbyn fick hon veta att remissen till neurologen hade skickats.
– Jag är så besviken över att läkarna inte ens har försökt att hjälpa mig, det är ju mitt liv och min tid det handlar om.
I veckan kom dessutom beskedet att hon ska flyttas till Piteå sjukhus – trots att sjukhuset saknar en neurologmottagning.
– Det känns som ett skämt att Sunderbyn ska skicka vidare mig utan att direkt gjort någon undersökning. Vill inte neurologen hjälpa mig så faller jag mellan stolarna som vanligt.
Hon är frustrerad över alla tester som aldrig har följts upp.
– De kan hitta något som tyder på vad det är, men för att de ska vara säkra krävs ytterligare undersökningar som aldrig blir av.
Trots att vänner och familj besöker henne flitigt blir dagarna i sjuksängen långa.
– Det är så brutalt att vara borta från sin ettåriga dotter. Och när hon och Marcus kommer hit är hon rädd för mig när jag ligger där jag ligger. Hon känner nog att något är fel.
Första bröllopsdagen ser också ut att spenderas på sjukhus.
– Det känns jättetråkigt. Vi hade planerat att boka en bröllopsresa till hösten ifall jag hade varit piggare, men det går inte. Det får bli i framtiden. Det absolut viktigaste just nu är att jag blir så pass bra att jag får komma hem till Mindie, säger Åsa Brännmark Lundgren.