Det är därför väldigt positivt att se hur Älvsbyns kommun uppmärksammar att det i år är 150 år sedan det blev en egen kommun. Det här har firats på olika sätt, bland annat med en fotoutställning som arrangerats på Älvsby folkhögskola i samarbete med Älvsby forskarförening och kommunen.
Det finns förhållandevis många fotografier från Älvsbyns tidiga dagar, bland annat tack vare fotografer som Fia Kaarle som flyttade till Älvsbyn år 1900 och som gift med efternamnet Engelmark bedrev sin verksamhet åtminstone fram till 1938. Ett annat fint exempel är den digitala Byakista som bland Älvsby forskarförening och kommunen utvecklat tillsammans med andra föreningar, företag och privatpersoner.
I det digitala arkivet finns inspelningar, arkivhandlingar, fotografier och annat. Genom det material som finns i den kan man lära sig mer om arkeologi, bebyggelse och gårdar, föreningar, idrott, näringsliv och religion för att nämna några. En byakista var, enligt historiska byordningar, en bys samlade arkiv, en fysisk kista där alla gemensamma dokument förvarades på ett säkert sätt.
Älvsbyns digitala byakista lever upp till sitt namn, det är kommunens samtida kista där den gemensamma historien förvaras.
PT har också uppmärksammat minnesåret på olika sätt, bland annat genom reportaget om Hjördis som bott i samma hus på Löparheden de senaste 75 åren, halva den tid som Älvsbyn funnits som självständig kommun. Före henne så var det hennes far och farfar som ägde gården. När hennes farfar köpte den 1918 så rasade första världskriget fortfarande ute i Europa och i Sverige var livsmedelskrisen ett faktum och året innan, 1917, hade landet stått på randen till revolution på grund av den misär och ofrihet som rådde.
Ur Byakistan kan man också ta del av det sällsynta och rörande fotografiet som kan ses i början av denna ledare. Det är taget i oktober 1918, sannolikt av Fia Engelmark, och skildrar ett stort begravningssällskap som samlats utanför Hanna Lundströms café (nuvarande Selholmsvägen 4). Fotografiet visar hur hårt spanska sjukan slog mot befolkningen, inte bara i Älvsbyn utan i länet i stort, detta finns inte skildrat i särdeles många fotografier, inte till min kännedom.
Arjeplog drabbades hårdast sett till hur stor andel av den dåvarande befolkningen som avled av sjukdomen som spreds i efterdyningarna av världskriget och nödåren. Där beräknas omkring tre procent av invånarna ha dött av influensan, ett drygt 80-tal personer. I Älvsbyn dog omkring ett 50-tal, runt en procent av befolkningen i kommunen vid den tiden. Det kanske inte låter så mycket, men det var många som avled inom en kort tidsperiod och i Sverige så var "spanskan" den värsta epidemin sedan 1779.
Men det finns andra mer upplyftande fotografier också, uppförandet av järnvägsbron 1914, arbete vid tjärdalar, räddningstjänstens fordon under 1970-talet, bilder från samhället i början av 1900-talet och för den som gillar kungahuset, när kungen reste genom Älvsbyn 1903 (Oskar II).
Kort sagt, det finns mycket i Älvsbyns historia att lyfta fram, uppmärksamma, fira eller sörja såhär 150 år senare. Det viktiga är att vi håller den gemensamma historien vid liv. Eller som människorättsaktivisten Marcus Garvey beskrev det; "En befolkning utan kunskap om sin historia, ursprung och kultur är som ett träd utan rötter".