Hjördis visar den gamla lagfarten som säger att köpessumman var 12000 kronor, och då ingick 40 hektar skog, 18 hektar åkermark, 10 hektar övrig mark. Total areal på 62 hektar.
Äldsta dokumentationen Hjördis hittat är från 1871. När Hjördis farfar köpte gården våren 1918 låg man fortfarande i skyttegravar i södra Europa, och när gården gick vidare till pappa 1940 hade Norge nyligen kapitulerat mot Tyskland.
– Jag vet inte vad som hänt med lagfarten, den är svart som att den brunnit i ett hörn. Men vi ser här att när köpet gick igenom 1940 var överenskommen köpesumma 12 000 kronor. Varav 9 000 kronor var för fastigheten och 3 000 kronor var för inventarierna. I det ingick då 40 hektar skog och 18 hektar åkermark. Det var lite andra priser på den tiden, säger Hjördis.
Själv har hon fyllt 78, och bodde bara tre år hemifrån med sin dåvarande man innan de flyttade hem, upp på övervåningen som hyresgäster. Hon köpte huset av sin mamma 1974 och flyttade till nedervåningen medans mamman flyttade upp en våning.
– Vad tror du om rubriken? Blir det "flickan som nästan aldrig flytta hemifrån", säger Rutger Nyström, Hjördis man, och skrattar.
Hjördis sover ute i bagarstugan på somrarna som hon inrett som en liten sommarstuga på hemmaplan.
Mycket har hänt sedan Hjördis växte upp i huset tillsammans med sina tre bröder. Idag är det villor längst efter hela den smala Löparhedsvägen.
– På den tiden var det bara fem gårdar här. Och man behövde inte så mycket för att hålla sig med jobb på jordbruken. Pappa hade 6-7 kor, nån kalv, alltid nån sugga som grisade varje år. Och så hästen så klart. Pappa var i timmerskogen också vissa vintrar, så då fick mamma ta hand om det själv. Mot slutet av 50-talet så la pappa ner jordbruket då ingen av mina bröder var särskilt intresserade, säger Hjördis.
Norrabyn var klart mindre förr i tiden. Men då fanns plats för både butiker och kiosk.
På en flygbild kan hon peka ut var Norrabyns butiker och var kiosken låg. Numer är det länge sedan det gick att handla något utan att åka över bron in till samhället. Och på Norrabyn blev smågårdarna storjordbruk istället.
– John Nyman, pappa, Paul Berggren, Axel Sandberg. Det var många som hade sina åkerlappar. Helge Granberg köpte som allt av alla. Sen dess har bebyggelsen nått upp hit till oss också, säger Hjördis Nyström.
Samma hus står kvar, men det är klart annorlunda mot för när det byggdes.
Har du något barn som vill ta över traditionen då?
– Fyra barn blev det. Jag var väldigt nära att sälja till sonen där en gång, men de tyckte det skulle bli för mycket jobb så de drog sig ur. Men vi trivs bra här än så länge så det är ingen brådska att flytta. Och oavsett om jag flyttar kommer det här alltid vara hemma för mig, säger Hjördis Nyström.