I en intervju med Piteå-Tidningen beskriver Evelina det på ett helt annat sätt, som en personlig katastrof.
– Jag känner att hela mitt liv försvinner. Om någon kommer till mig som inte kan teckenspråk, då kan jag ju inte kommunicera med dem. Jag blir bara mer och mer isolerad. Jag kommer inte ut. Jag kan inte göra något. Det känns fruktansvärt.
Som dövblind behöver hon nämligen någon som kan taktilt teckenspråk för att kunna kommunicera, den enda stödresurs med denna kompetens inom kommunen har sagts upp. Från slutet av förra året har hon nekats all form av individanpassat stöd och hänvisats till vanlig hemtjänst.
Kommunen hänvisar till en dom i Högsta förvaltningsdomstolen som grund för deras beslut. Jag har läst domen, den går att ta del av på domstolens hemsida.
För att kommunikation ska anses utgöra grundläggande behov enligt lag behöver tre förutsättningar vara uppfyllda. Att den som ska hjälpa den funktionsnedsatte behöver ha kunskap om funktionsnedsättningen, kunskap om den funktionsnedsattes kommunikationssätt och kunskap om personen som behöver hjälpen. I ovan nämnda dom ansåg rätten att den tredje förutsättningen inte var nödvändig vid dövblindhet och taktilt teckenspråk.
Med den motiveringen ansåg de att kraven för assistans enligt Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) inte var uppfyllda.
Socialstyrelsen hade rakt motsatt uppfattning, att personen ifråga hade rätt till personlig assistans. De menade att för att individen i målet, liksom för Evelina, ska kunna kommunicera krävs kunskap om personen samt om hans eller hennes funktionsnedsättning och kommunikationssätt. Grundläggande behov ansågs av dem vara uppfyllda.
Nationellt kunskapscenter för dövblindfrågor är en stödjande resurs i dövblindfrågor till kommuner och regioner. Deras reaktion på domen var stark och verksamhetschefen Lena Göransson skrädde inte orden:
— Det är med stor bestörtning vi tar del av domen. Varken vårt eller andras expertutlåtande har beaktats. Vilka konsekvenser detta får är svårt att överblicka i dagsläget.
Konsekvenserna ser vi bland annat för Evelina i Piteå.
Att kunna göra sin röst hörd, bli förstådd och kunna förstå andra, är ett grundläggande mänskligt behov och en mänsklig rättighet, enligt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. En konvention som gäller i Sverige från 2009.
Kommuner och regioner måste inte följa det ovan nämnda domslutet. Det är att betrakta som rådgivande och drivs Evelinas fall eller någon annans till Högsta förvaltningsdomstolen kan utfallet bli ett annat. Det är bortom alla tvivel att det finns goda skäl att betrakta stödet till Evelina och andra dövblinda som grundläggande behov, något de behöver för att kunna leva sina liv fullt ut.
Frågan politiker och tjänstepersoner borde ställa sig är om de anser att det är moraliskt rätt att ta ifrån en medborgare sina möjligheter att kommunicera med sin omvärld?
Kostnaderna är inget argument heller. Enligt LSS får inte ekonomin påverka en kommuns eller regions beslut om stöd. Och med tanke på att Piteå kommun gör ett rekordresultat för 2023 med ett plus på 64 miljoner kronor och inom hela kommunkoncernen på 163 miljoner finns det resurser till Evelinas stöd.
Gör om, gör rätt.