Det är absolut ingen lätt fråga för politikerna i nämnden att ta ställning till och säkerligen en fråga som behöver hanteras av fullmäktige då det är en så pass stor investering. Under min tid i kommunpolitiken i Luleå kom frågan om badhusens framtid upp mer än en gång.
Många badhus i Sverige har samma historia, de byggdes upp under rekordåren, merparten under 1960-1970-talen. De byggdes efter dåtidens standard, behov och befolkningsstruktur. Nu börjar de vara uttjänta och då kommer de stora kostnaderna för reinvestering eller nyinvestering nära nog samtidigt i hela Sverige.
En förändring i badhusstrukturen innebär också ett potentiellt stort missnöje. I Luleå var exempelvis ett förslag i den utredning som genomfördes 2016 att lägga ned alla andra badhus och samla allt till ett utbyggt badhus i centrum. Det var det alternativet som var mest effektivt i att det gav störst bassängyta, förbättrade villkor för simidrotten och medborgare liksom att det dessutom hade lägst kostnad både avseende investering och drift.
Politiskt var det däremot omöjligt att genomföra och var inte heller önskvärt från den politiska majoriteten av olika skäl, bland annat för att det skulle ha inneburit väldigt långa restider för boende och skolelever i norra kommundelen liksom att det skulle innebära en försämring för socioekonomiskt utsatta grupper.
Allt det här måste Piteås politiker nu väga in när de ska bedöma alternativen. Utredarens tre handlingsalternativ är nämligen antingen att renovera de befintliga simhallarna i Öjebyn, Munksund och Hortlax med ett 25-årigt perspektiv, bygga ett nytt badhus som ersätter de befintliga eller att renovera och bygga ut Öjebyns simhall för att ersätta de övriga två.
Inom kommande tio år beräknas kostnaderna för att renovera eller bygga nya badhus uppgå till mer än 40 miljarder för kommunerna. I ett redan pressat ekonomiskt läge utan några större tillskott från staten inom synhåll så innebär detta naturligtvis att hårda prioriteringar behöver göras.
Alldeles oavsett vad Piteås politiker väljer för alternativ tycker jag däremot att det är viktigt att komma ihåg att simkunnigheten i Sverige sjunker och att simkunnighet är inskrivet i skolans läroplan. Det är alltså ett lagkrav för kommunerna.
I en gemensam debattartikel skriver Svenska Livräddningssällskapet, Svensk Simidrott, Svenska Badmästareförbundet och Svenska Badbranschen att den största utmaningen idag, kopplat till simkunnighet, är bassängyta kopplat till folkmängd. Under 1960- och 1970-tal byggdes det som nämnts många badhus men efter det har byggandet stannat av. Samtidigt har befolkningen vuxit kraftigt sedan den tiden.
Många lärare och rektorer har helt enkelt inte bassängtider att boka för simundervisningen. Detta slår hårt mot simkunnigheten. Ingen praktisk simundervisning, ingen simkunnighet. I vår del av Sverige kan dessutom avstånden till badhus vara hinder, blir det för långt så har inte skolorna råd att bussa sina elever till simundervisningen.
Det finns många saker att väga in inför ett beslut om badhusen i Piteå kommun men simkunnigheten för kommunens barn måste ändå vara det som är prioriterat framför allt annat.