Det här är en insändare som svar på Region Norrbottens förslag att klappa igen den slutna psykiatriska avdelningen i Piteå. Jag är en man strax under 40 år och har kämpat större delen av mitt liv med att försöka motivera varför jag ska fortsätta leva. Under pandemin blev ensamheten för mycket och jag orkade inte kämpa mer, känslorna kom ikapp när jag inte längre kunde prokrastinera, drömma eller planera något att se fram emot.
Om allt hade gått enligt plan skulle jag inte ha funnits idag. De som känner mig vet att jag är tankspridd. Det var tur, för just den dagen glömde jag låsa upp dörren innan jag skulle skrida till verket. Det vore ju trist om dörren behöver brytas upp när de väl hittar mig, tänkte jag.
Efter att ha låst upp ytterdörren till det lilla huset så bröt jag ihop och la ifrån mig mitt redskap. Jag bandagerade mig och konstaterade att det inte är idag jag dör och hörde av mig till en nära vän som skjutsade mig till sjukhuset. Efter det hamnade jag på den slutna psykiatriska avdelningen.
Här var det en helt ny värld som öppnades upp. Helt plötsligt hade jag folk runt omkring mig som lyssnade och försökte hjälpa mig, såg till att jag inte skadade mig och hjälpte mig att bearbeta vad som hänt men också komma till insikt till varför jag hamnade där. Oavsett vad som hänt den kvällen, eller om den slutna psykiatriska vården inte funnits i Piteå – så är jag övertygad att det bara skulle vara en tidsfråga innan jag lämnat dörren öppen och livet bakom mig.
Idag äter jag medicin och går regelbundet i terapi, jag fungerar som individ relativt bra och sen dess att jag blev utskriven så har jag alltid tänkt att det är skönt att de finns där. Jag kanske behöver komma tillbaka dit igen, det är en form av trygghet som nu blivit utbytt mot en rädsla när jag läser om förslaget i Piteå-Tidningen.
En rädsla att veta att mitt skyddsnät kan försvinna. En rädsla för att det finns personer som budgeterar bort våra liv. En rädsla för framtiden.
Det kanske inte finns plats för oss i framtidens samhälle. Ni leker med liv och självmord kommer att öka. När statistiken landar på ert skrivbord hoppas jag ni förstår att det är blod på era händer.
Pitebo
Svar direkt:
Jag har läst din insändare och skulle gärna vilja berätta hur förslaget ser ut och hur man har gjort på andra orter. Många patienter beskriver hur viktigt det är att veta var man ska vända sig och att vården är lättillgänglig. Man vill snabbt få hjälp och dessutom rätt hjälp. Arbetssättet vi utreder heter SPOT (specialistpsykiatriskt omvårdnadsteam).
Planen är att teamet ska arbeta 07.00-22.00, 365 dagar per år, det vill säga även röda dagar. Tillgängligheten ska vara väldigt hög, bygga på flexibilitet och utgå från patienter och närståendes behov. Så här har man arbetat i Sollefteå sedan 2017. I Sollefteå har man gjort utvärderingar som visar på en övertygande nöjdhet hos patienter och närstående.
Kontinuitet, delaktighet och trygghet värderas väldigt högt när man årligen genomfört utvärderingar. Patienterna skattar vården genom SPOT till 4,82 av 5 möjliga. Detta arbetssätt är så pass övertygande att man nu är på väg att skapa dessa team på flera platser i landet och vi vill utreda möjligheten att arbeta på detta sätt även på fler orter i Norrbotten.
Idag finns 10 till 12 slutenvårdsplatser i Piteå, med detta team skulle man i stället kunna träffa 70 till 100 patienter samtidigt. Trots detta kan man behöva slutenvård och då kommer denna finnas tillgänglig vid Sunderby sjukhus och Gällivare sjukhus.
Vi vill bjuda in brukarorganisationer och patientföreningar för att utveckla vården till den bästa vi kan åstadkomma, med de medel och resurser vi har att tillgå. Den som behöver vården mest, ska också få den och inte behöver vänta.
Hela syftet med att planera för andra arbetssätt är att använda den fantastiska kompetens som idag finns på orten till att skapa så mycket trygghet, kontinuitet och personcentrerad vård vi bara kan.
Utvärderingen i Sollefteå visar även att självmorden minskar med detta arbetssätt.