REPLIK:
På insändaren "Men vi inom vården då" i PT den 12 september.
Läser det en "Slutkörd vårdanställd" skriver i PT. Hennes vanmakt och frustration är ett rop på hjälp. I denna situation då först sömnen krånglar då kommer hjärntröttheten som ett brev på posten. Känslan av otillräcklighet sprider sig från hjärnan till hela kroppen. Här beskrivs en inre stress som medför att orken tagit slut. Prioritera säger ledaren. Vad ska lämnas? Där står en brinnande själ inom vården helt utan stöd. Känner sig som något katten dragit in. Denna känsla kan i värsta fall plantera sig i kropp och själ till långt senare. Man bävar.
Och vårdtagarna då? De känner av samma stämning. De känner sig osedda och värdelösa.Ingen hinner ge dem knappt det mest basala. Det mänskliga mötet som skulle ge mod och tröst saknas. De skickas hem ibland mitt i natten. Ingen hinner informera deras barn i denna cirkus.Det låter inte muntert. Sanningen får aldrig mörkas. Hoppas nu att de nya kvastarna sopar bättre och att vi kommer undan corona helt. Det är som det är.