Jag har ingen aning om hur det känns att se dig varje dag och inte heller är jag bekant med känslan av att kunna springa förbi efter jobbet, ses i förbifarten i skolkorridoren eller möta varandras blickar under en lördag i ett livligt rum. Men jag antar att den känslan är ganska oövervinnlig allt jag hittills känt med dig.

Jag har aldrig känt mig så trött på den platsen jag befinner mig på. Jag har spring i mina ben likt ett barn har. Du verkar ha detsamma när du kastar dig på en buss för att träffa mig i mindre än 24 timmar. Jag frågar dig vad du tänker på. Du kanske inte tänkte så mycket. Det kanske ingen gör som nyförälskad.

Du tittar på mig storögt när du närmar dig mig och jag har lockat håret i en timme bytt kläder hela dagen handlat blaskigt vin. Våra blickar är inte flyktiga de är skarpa som vässade blyertspennor människor bär med sig till högskoleprovet och jag ser ingenting i min omgivning förutom dig.

När vi två hade distans skrev jag att det värsta någon kan känna är känslor, när jag sedan var hos dig strök jag över det för att skriva det återigen på bussen hem. Det är tröstlöst att vänta på tid som aldrig tycks komma och när tiden väl är inne känns det som om känslorna överrumplar mig och att jag inte hinner med.

Jag avundades de förälskade som alltid kom hem till varandra. De som vi är nu. I bröstkorgen värkte till och med en längtan till att bli less på varandra, för då skulle vi åtminstone haft tillräckligt med tid för att bli det.

Vi spenderade pengar på antal bussresor och i jackfickorna hade jag bara kvitton från resorna emellan oss. Jag läste en bok som handlade om två som var tillsammans men inte kunde vara ihop. Det är vad det handlar om. Att våga vara ihop trots att man är ifrån varandra. En annan författare försöker lära mig att det inte är någon idé att arbeta mot verkligheten, det går inte att vinna.

Men jag tycker att inleda ett distansförhållande istället för att inte göra något alls, är ett steg till att övervinna vad som pågår i en verklighet. Att våga leva för en framtid där distansen tar slut någon gång. Där vi ses i förbifarten, bråkar om disken, åker hem ihop efter en kväll på skilda håll.

Jag läser ganska ofta om folk som oroar sig för att behöva ha distansförhållanden. Distans är sällan önskat, kanske upplevs den förödande och komplicerad, men kanske kallar ni till slut samma stad för hem och samma rum för sovrum och då spelar tiden isär ingen roll längre. Tro mig.

Det jag vill säga är att våga göra det ni vill och låt ingen, inte ens en författare, hindra er. Vilket egentligen går att applicera på mycket mer än något distansförhållande någonstans. Våga, våga, våga.

Agnes Hansius