Mattias Sehlberg och Glenn Drugge.
H-läktaren är en speciell plats.
– Jag har, genom åren, hört många likna oss med en sekt, och lite så är det väl också. Om man ska vara ärlig, säger Glenn Drugge.
– Det är som det alltid har varit. Lule mot Sverige, säger Mattias Sehlberg med ett flin.
– Jag vill inte att vi ska vara omtyckta, jag vill att alla andra ska förakta oss, säger André Jonsson.
Kent Sundén, som spelade för Luleå Hockey fram till 1980, går förbi nedanför H-läktaren och vinkar när han får syn på Glenn Drugge.
– Förr i tiden var det nästan bara norrbottningar i laget, många av dem var också i ungefär samma ålder som oss supportrar, och det var en härlig gemenskap. När man gick från ishallen efter en seger kändes det som att man själv hade en del i den, säger Glenn Drugge.
En lojalare supporter än Glenn Drugge är svår att hitta. Han har sjungit fram Luleå Hockey sedan 1977 och stöttade IFK Luleå innan sammanslagningen med Luleå SK.
– Den första matchen jag gick på spelades i Boden. Delfinen var ju inte färdig förrän 1970, och för oss som kom från Luleå fanns det inget annat alternativ än ståplats, säger Glenn Drugge.
– Jag och tre av de jag brukade stå med på den gamla ståplatsläktaren köpte säsongskort på sittplats när ishallen byggdes om, men det var inte min grej och jag klarade bara av sitta där i tre matcher. Sedan gick jag och ställde mig här, fortsätter han.
– Det är inte så länge tills jag är i Glenns ålder och jag kan absolut se mig själv stå kvar här då, säger Mattias Sehlberg.
– Jag har svårt att se mig själv någonsin lämna läktaren, säger André Jonsson.
– I många av de andra klackarna är det knappt någon som är över 15 år, så vi skiljer oss från dem på det sättet, säger Glenn Drugge.
2008 års läktarbyte var betydelsefullt.
– Jag tror inte att vi hade varit den klack vi är i dag om vi stått kvar uppe i hörnet, men nu känns det som att vi börjar växa ur den här läktaren, och inom tio år behöver det hända något om vi ska kunna fortsätta utvecklas, säger André Jonsson.
– Sedan skulle vi ju vilja ha bortaläktaren mitt emot oss, säger Mattias Sehlberg.
Det var tomteblossen som gjorde Luleå Hockeys supportrar kända.
– Det var min ena brorsas och vår grannes idé, de hade sett att publiken i Köln hade tomtebloss när det var ett inslag om Hardy Nilsson i Sportspegeln, och tyckte det såg häftigt ut. Så vi köpte på oss en massa och delade ut dem innan en match, på den tiden var det ju inte så noga. Började det brinna så fick vi väl släcka, säger Glenn Drugge.
Han tillägger:
– Sedan började vi åka på bortaresor när jag fick mitt körkort. I början var det bara några stycken som följde med, fast vi blev fler och fler, och fick efter ett tag börja hyra bussar. När vi kvalade mot Timrå fyllde vi nio bussar, men första gången vi mötte Skellefteå efter de hade tagit sig upp i elitserien var vi ännu fler. Då fyllde vi elva bussar. Jag minns att Skellefteås spelare mest åkte och tittade på oss när de värmde upp.
Hur stod ni er gentemot de andra klackarna?
– Bra. Djurgården har alltid haft ett bra stöd när de spelat hemma. Men vi brukade vara tusentals i Stockholm och i modern tid är det bara match sju i 2011 års kvartsfinalserie mot dem och match fem i finalen 2022 som går att jämföra med hur det var här i Delfinen under 1970- och 80-talet.
De fick snabbt något av ett rykte utmed kusten.
– Det stod alltid ett tiotal polispatruller och väntade på oss när vi kom till Örnsköldsvik. De ville väl skrämma upp oss, så att vi inte trodde vi kunde komma dit och göra vad som helst, säger Mattias Sehlberg och skrattar.
När polisens agerande efter en match i Skellefteå i början av 2007 kommer på tal blir han genast allvarlig.
– Det var många som var skakade efteråt och det kunde ha slutat betydligt värre än vad det gjorde, säger Mattias Sehlberg och berättar att polisens utredning av händelsen lades ned eftersom deras kamera av någon anledning gick i backen i samma ögonblick som insatschefen gick upp på läktaren och började spruta pepparsprej omkring sig.
– Vad lägligt, säger André Jonsson.
– Det började med att Skellefteås ordningsvakter försökte stoppa folk som ville hem efter att ha blivit kvartvingade på läktaren långt efter matchens slut, berättar Mattias Sehlberg.
Jargongen på läktaren var betydligt råare förr i tiden.
– Tonen var rätt hård även på 1990-talet, säger Mattias Sehlberg.
– Ja, vi kunde gå hårt åt vissa spelare, men det var inte så mycket bråk, säger Glenn Drugge.
André Jonsson:
– Inte? Hotade de inte att stänga Delfinen för att det bråkades så mycket?
– Jo, det var för att några sprang över på andra sidan och började slåss med bodensarna under ett derby. Sedan kommer jag ihåg att de släckte lyset en gång när det var bråk i Björknäshallen. Det där var mer än hockeymatcher, säger Glenn Drugge.
– De flesta tyckte nog det var hemskt komma upp hit. Det är kallt, mörkt och jävligt här. Sedan möttes de alltid av ett jävla liv. De var ju tvungna att gå förbi H-läktaren när de skulle ut och värma upp innan matcherna och det skreks och slängdes mycket skit, säger Mattias Sehlberg och skrattar.
– Sedan fick de Lasse Lindgrens svettiga handske upptryckt i ansiktet så fort pucken släpptes, säger Glenn Drugge.
Nu för tiden är det André Jonsson som leder klacken med hjälp av Hampus Ek.
Under 1970- och 80-talet hade de ingen klackledare och en trumma skaffade de först i mitten av 1990-talet.
– Vi var några grabbar, bland annat jag och mina brorsor, som brukade starta ramsorna vi körde på den tiden. Den de flesta förknippar mig med är väl "Ge mig ett L", säger Glenn Drugge.
Det var hösten 1986 den då nioårige Mattias Sehlberg anslöt.
– Jag såg upp till Glenn och de andra som stod på H-läktaren och förde liv under matcherna och blev precis som honom kvar, säger han.
Några år senare bildade han och några andra supportrar Redtags.
Mattias Sehlberg, Glenn Drugge och André Jonsson.
Vad är det som har gjort att ni står här än i dag – är det kärleken till föreningen, lokalpatriotism, stämningen, gemenskapen – eller något annat?
– En blandning av allt det där, skulle jag säga, fast jag tror det är gemenskapen som gör att de flesta blir kvar här, säger Mattias Sehlberg.
– På den här läktaren spelar det ingen roll hur gammal du är, vad du jobbar med, vilket kön du har eller vilken som är din etnicitet. Här står du för att du älskar Luleå Hockey. Jag umgås inte med alla jag brukar stå tillsammans med på läktaren, men det här är ett gemensamt intresse, och när det är match snackar vi och har kul ihop, fortsätter han.
– Jag trodde det skulle förändras med åren, men det har blivit till en livsstil, och jag har sett det som min skyldighet att föra det vidare till mina grabbar och brorsorna, säger Glenn Drugge.
Mattias Sehlberg nickar instämmande.
Den 27-årige André Jonsson gjorde dem sällskap någon säsong innan ståplatssektionen på arenans bortre kortsida byggdes.
– Jag är inte intresserad av hockey på det sätt Glenn och Mattias är, säger han.
Han hoppas förstås också att det ska gå bra för Luleå Hockey.
Under matcherna står han dock för det mesta med ryggen mot Coop Norrbotten Arenas is.
– Jag är en introvert människa, och går inte in i ett rum som är fullt med människor och tar över det. Men när jag står på räcket tänker jag inte på att jag har över 1 000 människor framför mig och skäller ofta på folk som inte bidrar, säger André Jonsson.
– Du måste kunna få folk att öppna käften om du ska vara klackledare. Nog hände det att jag gick lite väl hårt åt folk som inte bidrog, när jag var det. Jag tycker inte det är okej att stå och hålla på med sin telefon eller något sådant när man står här. Står man här så är man med och sjunger fram Luleå Hockey, säger Mattias Sehlberg och ler.
– Sedan fattar tyvärr inte de som bara står på H-läktaren för att uppleva stämningen att de försämrar den genom att uppta platser som hade kunnat gå till någon som faktiskt bidrar, säger André Jonsson.
– 95 procent av oss som gick på matcherna förr i tiden gjorde det för att stötta laget, berättar Glenn Drugge.
De upplever återväxten som god.
– Det kommer nytt folk till H-läktaren hela tiden, säger Glenn Drugge.
– En del garvade åt mig när jag gick i högstadiet, men i dag är det lite coolt att stötta sitt lokala lag, på gott och ont, säger André Jonsson.
Mattias Sehlberg:
– Det är många av de som står på läktaren som sjunger med. Sedan är vi som är på alla matcher och alltid bidrar ungefär 200.
– Det finns en jävla stolthet här, här är det inte bara en skojig grej. Som det verkar vara i Växjö och många andra städer. Enligt min mening är vi också bäst i landet, säger André Jonsson.
– Jag tycker vi är överlägsna, säger Glenn Drugge.
De värnar om det som gör H-läktaren unik.
– Jag gör aldrig om misstaget att köra en annan ramsa än den vi alltid brukar köra precis efter nedsläpp, säger André Jonsson och berättar att han aldrig har blivit så utskälld som han blev den där gången han tänkte att det kunde vara kul att testa något nytt.
Det är många som har åsikter om dem.
– Framför allt folk på Facebook. Det tyder väl på att det finns någon form av engagemang, men jag bryr mig inte så mycket om vad folk som inte är villiga att ställa sig på läktaren och bidra tycker, säger André Jonsson och ler.
Det hade varit en annan sak om åsikterna som framförs kom från någon på läktaren?
– Absolut. Att beklaga sig i någon Facebookgrupp när det har använts pyroteknik eller skrikits något taskigt är enligt mig inte särskilt konstruktivt. Fast alla är välkomna till H-läktaren.
Han tillhör en gruppering som kallar sig för Corsica boys och var de som initierade samtalet några supportrar hade med en representant från laget efter 2021 års svaga start.
– Vi fick en del kritik för det där, men vi kommer att stå kvar på den här läktaren även om Luleå Hockey åker ur, det spelar ingen roll om vi så spelar i tvåan. Allt som görs grundar sig i ett engagemang, som tar sig olika uttryck. Sedan är det ofta det negativa folk pratar och skriver om, säger André Jonsson.
Han tillägger:
– Inte att det var folk från vår gruppering som gjorde tifot vi hade i hemmapremiären. Vi bryr oss inte så mycket om vad gemene man tycker, eller vad vi som gruppering har för rykte, men vi är inte skyldiga till allt vi anklagas för. Som det där Isac Brännström råkade ut för, när det i början av förra säsongen kom ut att han hade skrivit på för HV71. Jag fattar att en del upprördes av det. Fast det var ingen i Corsica boys som åkte hem till honom.
Sedan börjar han och Glenn Drugge skoja med varandra.
– Vi tycker inte alltid lika, och det har säkert hänt att du tänkt att jag är dum i huvudet och kan dra åt helvete, men att alla inte bara håller med är i grunden utvecklande, säger André Jonsson.
– Så småningom kommer den yngre generationen på läktaren också att ta vid och bygga vidare på det vi har skapat, säger Mattias Sehlberg.
När det 2008 var nära att bli kval tömde de då oroliga supportrarna H-läktaren mitt under en match. I protest mot hur Luleå Hockey styrdes.
– Jag minns att det var ganska hetsig stämning när Roger Rönnberg kom bort till oss efter matchen, men det var inte för att vi tyckte han och Roger Kyrö gjorde ett dåligt jobb som det där gjordes. Utan det handlade om att folk inte längre tyckte det fungerade med ett ideellt sportråd och ville att de skulle anställa (Lars) ”Osten” (Bergström) som sportchef, säger Glenn Drugge.
– Det valde de nya klubbdirektörerna också att göra, och det var nog tur. För efter att ha missat slutspel den första säsongen gick det bara uppåt tills de förlorade den där finalen, fortsätter han.
– Inom Luleå Hockey tycker de förmodligen att vi supportrar är rätt jobbiga att ha att göra med ibland, säger André Jonsson.
– Även om det brukar heta att vi gör det tillsammans så tycker jag det finns saker som vi supportrar inte ska lägga oss i, säger Glenn Drugge.
– Jag tycker det är rimligt att vi som lever för Luleå Hockey har krav på de som lever på Luleå Hockey och skulle exempelvis inte finna mig i om de värvade Robin Kovacs, eller någon annan spelare som inte bör representera vår förening, säger André Jonsson.
Supportrarna har sedan i somras en egen representant i Luleå Hockeys styrelse, Luleåfans tidigare ordförande, Stefan Baudin.
– Relationen oss och föreningen emellan har blivit bättre, men nog finns det saker vi har synpunkter på, och det känns bra att ha en supporterrepresentant i styrelsen. Han är ju också en människa många av oss känner förtroende för, säger André Jonsson.
På lördagen åker de och några hundra andra supportrar till Skellefteå för att stötta sitt lag.
– Det är för att de inte är lika intresserade som oss vi kan komma över flera hundra biljetter mer än de vi är garanterade, det är inte möjligt här, biljetterna till derbyna tar ju slut nästan direkt de släpps, men jag hoppas att de någon gång försöker utmana oss och har inga problem med att de får hela sittplatssektionen ovanför bortastå. Lite motstånd hade gjort oss ännu bättre, säger Mattias Sehlberg.
– Äh. För mig får Skellefteå gärna åka ur SHL, säger Glenn Drugge med ett garv.
– Jag hade skämts efter det senaste derbyt där nere om jag varit en av dem, men de verkar inte bry sig tillräckligt för att försöka förhindra det från att hända igen och jag förväntar mig något liknande på lördag, säger André Jonsson.
André Jonsson.
