Ásla Johannesen och dottern Sólbjørg pratar båda svenska och färöiska hemma.
Ásla Johannesen öppnar ytterdörren till lägenheten i centrala Piteå och avfyrar ett brett leende.
– Hej, välkomna!
Det hörs barnskrik längre in.
– Det är så här det är, vi får se hur det går, ursäktar hon sig.
Svenskan är klanderfri. Endast den som letar noga kan höra att dialekten indikerar att modersmålet är ett annat språk.
Dottern Solbjørg bryter in.
– Jag har en keps. Här är den, säger treåringen och håller upp den helrosa huvudprydnaden.
Det är uppenbart att familjen är tvåspråkig. Färöiskan är det naturliga, svenskan nästan lika bra.
Du har lärt dig fort?
– Jag har försökt också. Sen januari ifjol, fast jag har inte studerat, det enda jag har gjort är att prata med övriga i laget, säger Ásla.
Hon sätter sig i den grå hörnsoffan och tar Glæma i famnen. Bebisen finner sig till ro och börjar suga på mammas ena knoge samtidigt som hon får höra en historia hon ännu inte är tillräckligt gammal för att förstå, men lär få höra många gånger i framtiden.
Det var mörkt, kallt och snöigt när Piteås nya ytterback anlände till stan några dagar in på 2023. Allt var en chansning både på och utanför planen.
– När jag flyttade var det viktigt att komma till en plats där magkänslan sa att jag skulle trivas. Det var extremt viktigt för mig. I mina samtal med PIF fick jag intrycket att det här är en liten stad där folk kommer varandra nära.
Det blev avgörande. Måndag hade beslutet tagits. Lördag anlände Ásla till sin nya klubb. Kvar i Århus, Danmark, fanns sambon Birita Joensen, som hade kvar ett halvår på sina studier, och snart tvååriga dottern Solbjørg.
– Mamma får jag titta på Paw patrol? Bryter hon in uppenbart uttråkad av sin mammas berättelse som knappt inletts.
– Ja, du får när jag om ett tag ska till träningen, blir svaret.
Ásla Johannesen hade en tuff första tid i Piteå IF utan övriga familjen.
Ásla fortsätter.
– Jag vet inte varför vi vågade testa att bo isär. Jag ångrade det också lite. Det var blandade känslor att komma hit och faktiskt extremt jobbigt utan dem. Det var nästan inte värt det, säger Piteå IF:s vänsterback och tittar på sin sambo och äldsta dotter.
– Jag kände direkt att jag måste hitta en kompis i laget; "Jag kan inte vara så här ensam", var min tanke. Det var tur att jag hittade Maja. Vi har hängt extremt mycket ihop och det var jättebra så att jag inte satt ensam i lägenheten. Nu är hon Solbjørgs bästa vän också.
Maja Green hjälpte sin lagkamrat genom de första tuffa månaderna. Efter ett halvår kunde Birita och Solbjørg flytta till Piteå. Den 16 juni var familjen samlad igen.
När Birita anlände till Piteå var det med tvillingar i magen. Den 21 december ifjol blev paret föräldrar igen då döttrarna Glæma och Glóð föddes.
– Det var som beställt att ske utanför säsongen. Det var jättebra tajming, kunde inte bli bättre, skrattar Ásla.
Ásla Johannesen med tvillingarna Glæma och Glóð samt deras storasyster Solbjørg.
Birita Joensen, Glóð Johannesen, Ásla Johannesen, Glæma Johannesen och Sólbjørg Johannesen bor tillsammans i centrala Piteå. Bara några hundra meter från LF Arena.
Med en säsong bakom sig och några veckor kvar till försäsongen fick familjen lugn och ro tillsammans.
– Det hade varit extremt jobbigt om allt skett under säsongen så nu var det tur att vi hade ledigt och jag kunde ha min familj med min mamma och hennes sambo här uppe och Birita hade sina föräldrar här.
Ásla Johannesen och Glóð Johannesen.
Som elitspelare är prestationen ständigt i fokus och därmed god sömn ett måste.
– Jag tränade inte för fullt i början för att komma in i rytmen och vänja mig vid att vara trebarnsmamma och få sova tillräckligt. I början var det lite jobbigt men sedan har det gått hyfsat bra, jag har fått sova på natten vilket är extremt viktigt för att hålla ut.
Ásla vänder blicken mot sin partner och nickar.
– Min sambo är extremt duktig. Så jag var inte så nervös, hon får jobba på natten, haha. Vi tar allt en dag i taget och det har gått bra första månaderna.
Då hela familjen är från Färöarna saknas den uppbackning som så många föräldrar har från sina egna föräldrar.
Ni har inga egna föräldrar på plats och du reser mycket med fotbollen både med Piteå IF och landslaget. Hur får ni ihop det?
– Det är den jobbigaste delen – helt klart – att inte ha våra föräldrar här eller det sociala nätverket. Det är extremt jobbigt men å andra sidan är det också ett äventyr. Det är inte så att jag skulle säga att vi måste överleva varje dag utan vi kan också se äventyret.
Birita som står en bit bort med Glóð i sin famn nickar instämmande.
– Men helt klart är det svinjobbigt med distansen och att vi inte får träffas och vara ihop så mycket alltid. Det är vad vi längtar efter, fortsätter Ásla.
Ändå skrev hon ett nytt kontrakt med Piteå IF inför säsongen.
– Jag har alltid haft med mig att karriären som fotbollsspelare är kort. Visst kan det vara jobbigt med små barn men jag tycker att vi klarar allt bra. Blir det någon gång så att vi inte tycker att fotbollen är värt det här så är det bara att bege sig hem. Det är inte värre än så. Det har inte hunnit ändras så mycket på Färöarna när vi väl kommer hem, haha, och jag är inte mätt på fotbollen, det är fortfarande saker jag vill uppnå.
– Oavsett hur jobbigt det är nu så kommer vi säkert att skratta åt det och titta tillbaka på ett bra sätt på de här åren. Speciellt när vi är gamla och sitter på Färöarna och har det tråkigt.
Ásla Johannesen och tvillingarna Glóð och Glæma.
Solbjørg drämmer en leksaksfigur i trä i golvet och avbryter sin mamma som med några ord på färöiska ber dottern att hålla leksaken i snöret istället.
– Vi har väldigt snälla barn så saker löser sig. Men det är klart att jag får dåligt samvete när jag åkte iväg med landslaget och var borta åtta-tio dagar.
– Jag fick gå i sängen med barnen klockan sju och vaknade sju på morgonen och bara tänka "nu kör vi", säger Birita.
"Det är inte alltid rosa och glädje när man går hemifrån men så är det inte heller i någon familj"
Ásla Johannesen
Fotbollsspelare Piteå IF
Småbarnsföräldrar känner säkert igen sig. Skillnaden jämfört med många andra är just avsaknaden av anhöriga i samma stad och de speciella omständigheter som följer med av att vara en elitidrottare.
– Vi tar saker som de kommer varje dag. Det är inte alltid rosa och glädje när man går hemifrån men så är det inte heller i någon familj oavsett. Kanske skulle det påverka mig om det var något extremt jobbigt som hade hänt en matchdag men vi försöker att balansera och tänka här och nu hur vi ska göra för att jag ska kunna hålla fokus. Det är viktigt att ha en sambo som är villig att kompromissa så extremt mycket åt mitt håll. Vi har pratat mycket om det och du Birita har berättat för mig att du tycker att det är ett äventyr och som en dröm att få göra det här ihop med mig, säger Ásla.
– Ja, så är det verkligen och det är spännande och roligt för barnen, svarar sambon.
Sólbjørg Johannesen är fylld av energi som så många treåringar.
Att vara tillsammans är viktigtast för familjen. Det har Ásla och Birita bestämt.
Leken är ständigt närvarande i lägenheten.
Birita Joensen, Ásla Johannesen, Glæma Johannesen och Sólbjørg Johannesen.
Familjen har samlats runt det runda vita bordet i vardagsrummet. Plättar och drottningsylt står uppdukat tillsammans med en skål med frukt och en vattenkaraff.
Som de flesta treåringar gillar Solbjørg den här maten och tar för sig. Birita ammar Glóð och Glæma ligger lugnt halvt bakåtlutad i en gungstol och suger på en grå napp.
Ásla funderar och håller på orden några sekunder.
– Man är lite nervös och orolig för framtiden; när man är klar med allt det här. Ska barnen säga att de inte har haft något fundament, någon stabilitet och bara flyttat runt?
Birita:
– Solbjørg har just blivit tre år och redan bott i fyra städer.
Ásla:
– Men så länge vi är ihop hela familjen är det nog lugnt. När jag flyttade hit var det första och sista gången vi hade ett långdistansförhållande.
– Ja, det var första och sista gången, svarar Birita.
Familjen: Glæma, Birita, Sólbjørg, Ásla och Glóð.
