Många kvinnor behandlades särskilt illa inom mentalvården på Furunäset. "Det är viktigt att historien inte glöms bort", säger Elin Johansson.
Klädd i svart och med den långa karakteristiska flätan hängades på sidan, möter Elin Johansson upp utanför Furunäsets gamla mentalsjukhus. Som uppvuxen på Klubbgärdet fick hon tidigt en relation till platsen.
– Man uppfattade det som en slags fängelsemiljö, här var människor inspärrade och det var länge ett mytomspunnet område. Jag gick ju på Pitholmsskolan och då fick man veta att i källaren skulle det finnas en dörr till en kulvert som gick hela vägen hit. Fast det gjorde det självklart inte (skratt).
På 80-talet såg hon ofta patienterna komma gående mellan Furunäset och stan.
– De kanske skulle köpa snus eller njuta av stadslivet. Man lärde sig att känna igen dem för en del hade väldigt speciell gångstil och utrop. Sedan kunde man läsa i tidningarna på 80-talet att någonting stort skulle hända, och så plötsligt försvann de allihopa.
Elin Johansson älskar att guida Piteåborna i "galenskapen" på Furunäset. Det är hårt tryck på hennes vandringar.
I efterhand har hon läst på om den stora nedläggningsvågen av de stora institutionerna.
– Man hade ju sett filmen "Släpp fångarna loss" och tänkte att nu var det något bra som hände, men i vuxen ålder fick man en mer nyanserad bild, det blev inte bra för alla.
Som vuxen utbildade hon sig till upplevelseproducent och guide, sedan början av 2000-talet guidar hon i "galenskapen" på Furunäset, ett samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan i Piteå.
Kvinnlig personal och kvinnliga patienter på en avdelning på Piteå hospital och asyl. I en ”svart bok” fördes också anteckningar över anmärkningar på personalen.
STARKT ENGAGEMANG
Förutom hennes historiska intresse för platsen finns även ett annat starkt engagemang.
– Som anhörig har jag även stor erfarenhet av psykisk ohälsa, därför känns det också extra viktigt att berätta den här historien och koppla den till nutiden, säger Elin Johansson.
Vilka kunde hamna här?
– Jag brukar säga att man resonerade som så att "axlarna uppåt", allt som hade med den mentala funktionen var en grund för att hamna här. Det var en sammanblandning mellan psykiatriska diagnoser, begåvningsnedsättning och NPF-funktionsnedsättningar. Även all beroendeproblematik och fysiska problem som hjärntumör, att man stammade eller var döv.
"Lobotomering genomfördes här på Furunäset och sågs inte som ett stort ingrepp, utan det var en smidig liten operation som skedde med läkarna godtycke".
Elin lyfter fram det faktum att kvinnorna inom mentalsjukvården var särskilt utsatta.
– Det var en grav kvinnlig överrepresentation, det handlade framför allt om varför de hamnade här och vilka behandlingar de utsattes för. Det är två fruktansvärda saker i mentalsjukvårdens historia – lobotomering och tvångssterilisering.
Att guida är okej, men jag måste ha lite variation och kul i livet så jag städar på sågverk också. Det är en bra kombination
Elin Johansson
Berättare/guide
KVINNORNA LOBOTOMERADES
Hon uppger att av de 4 500 personer som lobotomerades i Sverige fram till 70-talet var 61 procent kvinnor. Första året som lobotomeringen genomfördes, 1944, var 28 av 29 patienter kvinnor.
– Det handlade om hur de uppfattades, som sexuellt utåtagerande, frisläppta och olämpliga. Då såg man lobotomering som en praktisk lösning för man blir enormt passiv efter att man lobotomerats och det ansågs mer passande för en kvinna. Om en man blev passiv då hade hans duglighet påverkats mycket mer, men för en kvinna sågs det som ett lämpligt litet ingrepp.
"Det första året man lobotomerade människor i Sverige var 1944 och då sattes tonen för 28 av 29 av de som lobotomerades var kvinnor", säger Elin Johansson.
Elin Johansson uppger att många kvinnor även tvingades genomgå tvångssteriliseringar.
– Då hamnar vi på helt barocka siffror. Av 63 000 svenskar som steriliserades fram till 70-talet var 93 procent kvinnor, trots att det var ett mycket större fysiskt ingrepp på en kvinna, säger Elin som menar att det dels handlade om en rasbiologisk tanke, dels att det inte skulle födas barn till kvinnor som inte kunde ta hand om dem.
Men även när psykofarmakan kom blev det en snedfördelning.
– Om du var utåtagerande som kvinna, kunde du bli mycket mer tungt medicinerad än en man, för det betraktades som mer abnormt. Men så upplever jag att det fortfarande ser ut inom vården i dag.
Tusentals patienter har vårdats under hundra års tid på Piteå hospital och asyl, senare Furunäsets mentalsjukhus. Många av dem for illa.
Elin Johansson tycker det är viktigt att den mörka historien om Furunäset inte glöms bort, så att de misstag som gjordes inte upprepas.
Under guidningarna vill människor gärna veta mer om det "hemska" som hänt här, men Elin vill även föra fram en annan bild.
– Här fanns faktiskt en plats för de här människorna där de fick vara sjuka. Man får inte glömma bort att människor har levt sina liv här och att det har utspelat sig mycket, allt var inte av ondo utan det fanns även en stor samhörighet.
Elin Johansson brinner för historia och psykisk ohälsa. "När folk säger att det var bättre eller sämre förr, blir jag alltid naturligt misstänksam och vill veta mer".
Elin konstaterar att hon smälter in bra på Furunäset när hon pratar på och viftar med händerna under sina guidningar. Hon kallar sig lite skämtsamt för "den sista intagna" – men bakom finns ett allvar.
– Jag hade mycket väl kunnat sitta här själv en gång i världen, men det är en fråga jag tycker vi alla ska ställa oss.