Morgonens mulna väder har givit vika för en klar himmel och fallande temperaturer över Tranuträsk utanför Norrfjärden. På Svedjekojan bryts tystnaden när 57 slädhundar börjar skälla. Caisa Ohlsson och maken Ulf har tillsammans med den timanställda personalen börjat förbereda dagens slädturer.
Hundarna, som företrädesvis består av rasen Alaskan Husky, verkar mycket ivriga att komma ut och springa. Och springa kommer de att få göra. En buss med 21 turister från Tyskland och Schweiz är på väg för att få en slädtur i det norrbottniska vinterlandskapet.
"I dag har vi 57 hundar och vi tycker att det är lagom."
Caisa Ohlsson
Svedjekojans ägare
– Vanligtvis är det cirka 60-70 gäster per vecka under vintermånaderna, men nu har vi haft flera veckor där vi haft över 100 gäster i veckan. Främst är det gäster från Tyskland, USA och Nederländerna. Vi jobbar med utländska aktörer som vi haft samarbeten med länge, säger Caisa Ohlsson.
Januarisolen och de låga temperaturerna har lagt hela Tranuträsk i ett vinterskimmer. Ett rosa ljus blandas med den kalla blå snön. Där många norrbottningar längtar till vårvintern med längre dagar och strålande sol är det istället i januaris kyla och flämtande ljus som turistsäsongen på Svedjekojan är som bäst. Det är också Caisa Ohlssons egen favoritårstid.
– Turisterna älskar det här. Landskapet och kylan. Personligen tycker jag om den här tiden bäst, när det är så här vackert. Det här är ju det bästa föret, det är det här vi främst vill visa upp för de människor som kommer från hela världen för att besöka oss här, säger hon.
Bussen rullar in på gårdsplanen. 24 turister från Tyskland och Schweiz skulle denna dag ha besökt Svedjekojan. Då tre personer har blivit sjuka och återhämtar sig på hotellet i Storforsen är det istället 21 välklädda turister som sätter sig i de förspända hundspannen. Turerna körs i två omgångar och nere på Tranuträsket växer isen till sig på blottade ögonbryn. Bland besökarna finns Bettina Grauer och hennes dotter Marie som kommer från södra Tyskland. De fick tips att åka till norra Sverige av Bettinas väninna och när slädhundarna pausar i skogen för fotografering är de lyriska.
– Det är en fantastisk upplevelse. Naturen här är så vacker. Vi har det jättebra, säger Bettina.
Samtidigt som halva gruppen åker släde passar de andra besökarna på att ta en promenad med snöskor i lössnön. När alla åkt släde väntar sedan mat och dryck i kåtan där man serverar suovaswok och kaffe kokat över öppen eld.
Caisa Ohlsson startade Svedjekojan redan 2001. Då bodde hon och maken Ulf i Ersnäs och drev verksamheten från en tomt på cirka fyra tusen kvadratmeter. 2008 köpte de stället i Tranuträsk som ett led i att kunna utöka verksamheten med mat- och besöksplatser. I dag har man förutom hundburar också gjort plats för kåta och bar där man anordnar pubkvällar på sommaren.
– Vi köpte det här hemmanet för att kunna expandera och bygga upp kåtan. Vi hade ingen sådan möjlighet i Ersnäs. Här har vi 70 hektar att använda.
Under åren har antalet hundar på gården varierat, men Caisa Ohlsson tycker att nuvarande nivå på cirka 60 hundar är lagom.
– Vi har haft runt 70 hundar som mest. I dag har vi 57 hundar och vi tycker att det är ungefär så många som vi klarar av givet den mängd jobb som skötseln genererar. Den här nivån känns bra, säger hon.
Näringslivsmöjligheterna i Piteå beskriver hon som goda och har bara positiva saker att säga gällande samarbete med både kommunen och andra aktörer.
– Det är jättetrevligt att bedriva näringsverksamhet i Piteå. Vi har bra stöttning från turistbyrån och alla är väldigt intresserade. Vi har också nära till samarbete med andra partners och aktörer där vi jobbar tillsammans för att skapa fina upplevelser i olika miljöer. Vi jobbar bland annat mycket med Jössgården i Sjulsmark och vi skickar också många gäster till Parfa Reindeer, säger Caisa Ohlsson.
Med egen åkermark och närhet till både sjöar och skoterleder har Caisa Ohlsson och hennes anställda tillgång till milsvida spår, vilket gör att man kan anpassa turerna utifrån det besökarna önskar.
– Nu kör vi främst turer som är mellan 1-2 timmar. Vi har tidigare kört turer uppe i fjällen och då körde vi under flera dagar, men det gör vi inte längre då vi har mycket jobb här hemma. Om gästerna så önskar kan vi däremot erbjuda längre turer här hemma eftersom vi har god tillgång till spår.
Den senaste tidens extrema kyla har ställt till stora problem för strömförsörjning och andra näringar, men inom turistnäringen kan till och med extrem köld vara en tillgång. Caisa Ohlsson berättar att man kört på och av alla kalla dagar var det bara en dag man kände sig nödgade att ställa in. Utgångspunkten är gästernas önskningar och behov.
– Vi kör i alla väder men vi ställde in den kallaste dagen. Då var det runt minus 40. Men de andra dagarna har vi kört. Vi har kortat ner vissa turer och så vidare för att de inte ska frysa för mycket. Vi är vana vid köld men för vissa gäster kan det bli lite väl tufft. Det kan också vara någon som har en sjukdom eller finnas andra faktorer som gör det olämpligt att åka på riktigt kalla turer. Det gäller att se kunden och kommunicera med dem gällande läget, säger Caisa Ohlsson.
Någon nöd på gästerna verkar det däremot inte gå, trots stundtals brutala temperaturer.
– Hittills har ingen gäst ställt in utan de har varit tappra soldater allihop, skrattar Caisa Ohlsson.
Caisa Ohlsson har tillsammans med maken Ulf ägnat över 20 års tid åt att bygga en solid och stabil verksamhet byggd på en passion för både djur och natur. När coronapandemin bröt ut riskerade allt att krascha. Caisa Ohlsson minns den första chocken när land efter land stängdes ner när pandemin svepte över världen.
– Det var tufft. Vi hade ju ingen aning om allt skulle gå åt skogen. Allt blev väldigt osäkert. Jag tänkte på vad vi skulle göra med hundarna.Har vi råd med mat åt dem? Måste vi avliva dem? Det blev helt galna tankar. Men vi höll oss flytande och det gick ändå bra. Vi hade inte så stora utgifter och kunde hålla nere våra kostnader, så eländesåret 2021 blev ändå inte så eländigt för oss, säger hon.
Två år efter coronapandemins världsomspännande lockdowns frodas turismen nu åter i Tranuträsk. På Svedjekojan har man sett en stadig uppgång av besökare
– Säsongen 2022/23 var det fullt kör igen, hela förra säsongen. Då märkte vi inte av någonting. Det blev en otrolig skillnad jämfört med pandemiåret 2021. Vi hade däremot tur. Det var många aktörer inom turismen som inte överlevde. Efter pandemin har det däremot blivit en uppgång för oss och det uppgång och det verkar bara bli mer och mer.
"Jag gör inte det här för att bli rik. Jag gör det för att det är det bästa jag vet"
Caisa Ohlsson
Svedjekojans ägare
Skötseln av gård och hundar är ett hårt jobb och arbetsdagen börjar tidigt, även om inga gäster bokat besök.
– Vi går ut och matar vid kl 6-7 på morgonen och städar burarna så att det är fräscht och så att hundarna inte blir sjuka.
Många timmar varje vinter spenderas också på att hålla spåren i gott skick, vilket Ulf ansvarar för.
– Ulf jobbar jättemånga timmar och spenderar många mil på skotern varje säsong för att hålla spåren fina. Det är mycket som ska göras. Det är viktigt att spåren är jämna och bra och att gästerna får det bra. Det ska vara rofyllt och bekvämt att åka hundspann med oss. Många barn och äldre kommer hit och vi måste arbeta för att alla ska få det så bra som möjligt.
Det hårda jobbet har gett utdelning, och förutom att bedriva en stabil turistverksamhet i Tranuträsk röner hundfarmens arbete också uppmärksamhet lokalt. Som en av tre aktörer är Svedjekojan nominerade till Årets Besöksanledning på Piteå Business Awards, en utmärkelse som ges till en aktör som har skapat en attraktiv anledning att besöka Piteå. Caisa Ohlsson tycker att det är roligt att bli nominerad.
– Det känns ju jätteroligt, det är så klart kul att det jobb vi gör här blir uppskattat och uppmärksammat, säger hon.
Trots glada verksamhetstider och galanomineringar är det dock varken pengar eller uppmärksamhet som driver Caisa Ohlsson. Istället är det kärleken till hundarna och naturen som hon lyfter fram som sin främsta drivkraft.
– Det här är det jag lever för. Mina hundar. Det är en livsstil. Man blir inte rik på det här och det är så många timmar man jobbar som man inte får betalt för, men man gör det för att man vill. För att det är det roligaste man vet. Det är något jag gör för att jag älskar det.