"Jag måste vara lik pappa på vissa sätt, till exempel i mitt sätt att vara, spontaniteten, glädjen och öppenheten", säger Lena Jensen.
I slutet på 40-talet var det inte ovanligt att unga kvinnor från norra Sverige åkte ner och jobbade i Stockholmstrakten. Det gjorde även Lena Jensens mamma Vega från Hortlax som fick jobb som hembiträde i Uppsala. Det var också där som hon upptäckte att hon var gravid och när det var tre veckor kvar tills lilla Lena skulle födas reste hon hem till sina föräldrar i Hortlax.
– Hon reste hem till mormor och morfar och jag föddes på Piteå BB. Kort därefter så träffade mamma min styvfar, han var bankkamrer från Kalmar och hade fått jobb på banken i Piteå.
Paret gifte sig när Lena var ett år gammal och flytten gick snart till Skåne där styvpappan fått jobb. När Lena var två år fick hon en lillebror, Kaj, som blev styvpappans ögonsten.
– Men min styvpappa var inte snäll mot mig, han var svartsjuk på något sätt för att jag hade en annan pappa. Efter Kaj fick jag ytterligare tre syskon, en bror och två systrar, men uppväxten var inte rolig. Jag fick skiten för allt som hände, säger Lena.
Det var mycket alkohol och bråk i hemmet och Lena fick ofta ta hand om sina fyra yngre syskon trots att hon var liten själv. När de åkte bort så lämnade de Lena hemma ensam men tog med lillebror. Det var då hon kom i kontakt med tv-profilen Filip Hammars farfar och farmor.
– Jag var kanske fyra–fem år. När Greta och Gösta Hammar, som var våra grannar, kom hem sa Greta "men ser du, Lena sitter i fönstret och gråter". De pratade med mig genom brevinkastet och fick mig att låsa upp dörren så jag fick komma in till dem. De var så snälla och jag var där ofta när familjen åkte iväg, säger Lena.
– När jag var sju år kom morfar och hämtade mig i Skåne. "Nu ska inte Lena vara här nåt mer" sa han, och mamma protesterade inte, det var konstigt.
Jag vill inte att du ska förstöra för någon.
Det fick Lena höra från sin mamma när hon frågade om vem pappan var
Lena kan inte minnas att det var ett uppslitande uppbrott och hon trivdes mycket bra hos mormor och morfar.
– Vilken tur att jag fick växa upp med mormor och morfar i Grundvik. När jag tänker tillbaka kan jag riktigt känna hur trygg jag kände mig när jag satt i morfars knä på morgonen. Men jag mådde såklart illa över att mina syskon var kvar i missförhållandena, säger hon.
Under barn- och ungdomsåren var Lena Jensen medveten om att hon hade en annan pappa än sina syskon även om det inte pratades om det.
– Mamma har berättat för min moster att det kunde vara tre personer; en hovmästare, en fransman och en till. Men för mig vägrade hon berätta. "Jag vill inte att du ska förstöra för någon", sa hon.
Lenas styvpappa var inte snäll mot henne. "Han var svartsjuk på något sätt för att jag hade en annan pappa".
När Lena blivit vuxen, efter att mormor och morfar gått bort ville hon åka till Grundvik varje år.
– Huset såldes men varje sommar for jag dit för att känna in. Bara vara där en stund.
Så småningom träffade hon sin ex-sambo, flyttade till Lillpite och fick fem barn.
– Tre dagar innan Magnus skulle födas 1975, knackade en karl på dörren och frågade vad min mamma hette. När jag sa hennes namn så sa han: "då är jag nog din pappa". Jag blev så chockad men bjöd in honom och han berättade att han var från Älvsbyn, bodde i Sundsvall men hade träffat mamma i Skellefteå. Vi gjorde ett faderskapstest men det visade sig med 99 procents säkerhet att det inte var han som var min pappa. Det var en fin människa.
Jag måste få veta vem min pappa är innan jag dör.
Lena Jensen
För Lena var det ledsamt att mannen inte var hennes pappa och tankarna kring rötterna har blivit allt fler ju äldre hon blivit.
– Jag har alltid fått höra att jag är lik min mamma, men har ändå tänkt att jag måste vara lik pappa också på vissa sätt, till exempel mitt sätt att vara, spontanitet, glädje, öppenhet – sånt...
För några år sedan gjorde Lena Jensen två dna-test för att komma närmare ett svar, men det har varit svårt för henne att tyda dem.
– Nu har jag besökt Pitebygdens forskarförening och fick rådet att ta kontakt med centralarkivet på kommunen och se om det finns något antecknat. Äntligen har jag påbörjat denna resa. Jag måste få veta innan jag dör, säger Lena Jensen.
