Niklas Vesterlund
Det var den 11 februari 2008, en måndagseftermiddag. Arbetsdagen i Älvsbyn var slut och 44-årige Jan Vesterlund körde längs gamla Pitevägen mot Tvärån, men han hann aldrig komma hem.
Trebarnspappan frontalkrockade med en timmerbil och dog på plats.
Niklas Vesterlund var 14 år när han förlorade sin pappa. 17 år senare sitter han hemma vid matbordet och i stolen bredvid sitter taxen Iris, alltid i närheten av sin husse. Han minns tillbaka på dagen då han fick beskedet som förändrade allt.
– Han fick kast på bilen och träffade med förardörren i fronten av en fullastad lastbil. Man har fått försöka se det ljusa i det, han hann inte känna något, han hann inte vara beredd. Det var klart i den sekunden och det har gett tröst, berättar 31-årige Niklas Vesterlund.
Jag tyckte att livet var jävligt orättvist, jag var arg hela tiden.
Den februaridagen var han hemma hos kompisar en liten bit hemifrån. Plötsligt kom hans faster för att hämta honom.
– Jag fick en magkänsla och märkte direkt att det var något allvarligt, berättar han.
När han fick veta att pappan varit med om en olycka var hans första reaktion att fråga vilket sjukhus han låg på.
– Men hon sa snabbt: "Han klarade sig inte. Han dog på plats", minns han.
Han beskriver det som en chock i början – att det inte gick att ta in vad som hade hänt. Han minns den första tiden som väldigt speciell och kaosartad. Vissa saker minns han exakt medan andra har bleknat efter så många år.
– Jag kommer ihåg dagen efter när jag vaknade och frågade mamma vart pappa var. Det var så overkligt, man trodde inte att det var sant, berättar Niklas Vesterlund.
Cirka ett år innan pappa Jan Vesterlund omkom hämtade familjen en tax, vid namn Pim, hos en kennel i Tranås. Även taxen Iris, på bild, är från samma kennel och har kommit att bli en viktig del av Niklas Vesterlunds liv. "Han var en väldigt stor idol pappa och jag ville ha från samma kennel", säger han.
Han berättar att han förlorade ledstjärnan i sitt liv.
– Det är en känslig ålder när man är 14 att tappa en förälder, man kanske inte har den här inre kompassen. Mina bröder var 18 och 20 och de var mer klara, vuxna människor. För mig blev det mer ett virrvarr, man visste inte riktigt och hade svårare att stå på sig utifrån saker man kände eller brann för. Det är inte förrän nu i 30-årsåldern som jag har känt att jag är en klar människa.
I dag har Niklas levt halva sitt liv utan en av sina föräldrar.
Hur har det påverkat dig som person?
– Det är just den här inre kompassen. Jag har väl ändå varit självsäker i att jag är bra som jag är, men jag har kanske inte alltid vågat stå på mig. Jag tror att man har blivit mer en people pleaser. För pappa var verkligen så att han struntade i vad andra tyckte, han körde sitt race.
Hans omtänksamma sida har vuxit och han vill finnas där för människor i sin omgivning.
– Om jag ser att någon mår dåligt brukar jag prata med dem, just för att man har varit där så pass mycket själv. Man har blivit ödmjuk för livet kan vara ganska kort.
Han ser tillbaka på sig själv tiden efter att pappan gick bort.
– Jag tyckte att livet var jävligt orättvist, jag var arg hela tiden.
Han fortsätter:
– Det var inte superlätt för mamma heller. Hon gjorde sitt bästa, hon hade sin sorg också och jag tror inte att jag underlättade så mycket.
Han såg det inte då, men det är något de pratat mycket om när Niklas blivit äldre och han har bett om ursäkt.
– Jag sa till henne: "Jag var en ganska jobbig tonåring efter pappa gick bort va? Ja, du var jävligt billig många gånger", berättar han och skrattar.
– Jag kan köpa det faktiskt, vi har alltid varit jävligt ärliga med varandra. Det är skönt.
Jag var väldigt motorintresserad och ville köra lastbil från det att jag var 5–6 år för att pappa gjorde det. Han var den stora idolen.
Två dagar efter olyckan kom han tillbaka till skolan. Han kände att det var rätt beslut för att få tillbaka en normalitet i vardagen. Han konstaterar att samhället är litet och det som hade hänt spred sig fort.
– På ett sätt var det skönt för då slapp jag förklara, alla visste ju. Jag behövde inte förklara varför jag var ledsen eller grät ibland.
Han säger att han hade bra backning från skolan.
– Sen hade jag superbackning hemifrån också. Morfar blev som en extrapappa efter att pappa gick bort. Precis före fick vi höra att mormor hade cancer, det blev lite grötigt när allt blev på samma gång. Morfar har varit superbra och vi är än i dag supertajta. Alla grejer man gör med en pappa det har ju varit med morfar i stället.
Niklas mormor gick sedan bort 2012. Han säger att familjen är viktig.
– Vi har väl alltid varit tajt i familjen, men vi har blivit ännu tajtare. Det blir väl så när det blir trauma.
På vänsterarmen har Niklas Vesterlund låtit tatuera in en bild av varje familjemedlem. På den vänstra axeln syns pappa och mamma.
På insidan av vänsterarmen syns båda hans bröder.
Fram till pappans begravning upplevde han att allt var ett kaos, men efteråt kände han att han kunde börja bearbeta sorgen även om det var jobbigt. Speciellt första födelsedagen bara några månader efter olyckan och alla högtider.
– Den första av allt var superjobbigt, sen har det varit jobbigt ändå men det mattas av med tiden.
Han ser tillbaka på tillfällen som han velat dela med sin pappa, alla stora steg i livet men också de mindre vardagliga sakerna.
– Vad skulle pappa ha gjort, vad skulle han ha sagt?
Han minns en gång när han varit på festival med sin bästa kompis.
– Hans pappa kom och hämtade oss. Han frågade hur har det gått i helgen, träffade du någon tjej? Nu låter det fjantigt men det har jag saknat, att kunna ha den interaktionen.
Jan Vesterlund från Tvärån omkom i en bilolycka för 17 år sedan. Trebarnspappan blev 44 år.
När saknar du din pappa som mest?
– Många gånger. Som när man inte riktigt vet hur man ska göra eller när mamma fick träffa min sambo Julia för första gången, då hade vi verkligen önskat att han skulle vara med, berättar Niklas.
Han fortsätter:
– Det är en stor sorg att de inte får träffa varandra. Det har jag tänkt på jättemycket, när jag får barn kommer de inte att ha någon farfar och det känner jag en superstor sorg över. Jag vet ju hur han var. Han var över 40 år men han hade barnasinnet kvar.
Han minns barnkalaset när pappa Jan startade vattenkrig i vardagsrummet eller när han följde med när skolan var på badhuset och han gjorde bomben från högsta trampolinen.
"Han var en pojke i en vuxen mans kropp på många sätt. Han älskade att få ungar att skratta sen struntade han i vad andra tyckte. Han var otroligt säker i sig själv. Det har jag kunnat sakna att jag inte blev så pass säker på mig själv förrän nu", berättar Niklas Vesterlund.
Ett annat minne som lever kvar är när han står på skolgården och hans pappa hämtar upp honom i lastbilen. Han kommer ihåg detaljerna, lastbilen var ny och gul, i våningssängen, eller förvåningssängen som han själv kallade den, sov han högst upp och där spelade han Harpan på en sådan handhållen minidator som just hade kommit. Precis som sin pappa har Niklas alltid älskad lastbilar och motorer. Inspirerad av Jan tog han lastbilskort för att gå i hans fotspår karriärmässigt.
– Vi var supertighta. Jag var väldigt motorintresserad och ville köra lastbil från det att jag var 5–6 år för att pappa gjorde det. Det var självklart, han var den stora idolen.
"De första tio-tolv åren tänkte jag på honom varje dag. Nu är det mer sällan. Nu kan det gå en, två eller tre dagar", berättar Niklas Vesterlund.
Niklas drömmer fortfarande om sin pappa. En gång för inte alls så länge sedan och det lämnar tudelade känslor.
– Det är roligt, men det är också en sorg. Man pratar som vanligt, men så vaknar man på morgonen och kommer på hur det egentligen är. Även fast det har gått så många år så ser han precis likadan ut i drömmen.
Olyckan inträffade en februaridag. Kollisionen var våldsam och efteråt låg det kvar delar från fordonen på platsen. "Jag och mamma var dit och städade och sen på våren kom det fram fler plastdetaljer både från personbilen och lastbilen, då var det jobbigt".
Olyckan skedde längs gamla Pitevägen mot Tvärån. Niklas har passerat platsen många gånger, det blev som en terapi för honom. "Det mattades av, men i början var det såklart superjobbigt", säger Niklas Vesterlund.
Niklas Vesterlund berättar att han alltid pratat mycket om det som hänt och varit öppen om det.
– Det har ändå varit några personer som har tappat sin pappa och som har kommit fram och pratat med mig efteråt, just för att jag alltid varit så öppen med vad som har hänt. Det är jätteskönt att kunna vara ett stöd.
Han har alltid kunnat prata om det som varit jobbigt.
– Då får man släppa ner axlarna lite och känna att ångesten släpper, säger han.
