Hon kom fram som en stor slalomtalang i Piteå. Juniortiden präglades av framgångar både lokalt och internationellt.
De senaste åren har däremot inte varit lika roliga för Moa Gabrielsson. Detta är den tredje säsongen av de senaste fyra som nästan helt saboterats av skador.
För tre år sedan var det knäna som spökade. Vintern därpå brottades hon med sviterna av en hjärnskakning.
Ifjol hade 22-åringen äntligen lite medvind igen. SM-åken i Bollnäs var bland hennes bästa på länge. Och när hon i somras blev antagen på Tärnaby skidakademi fylldes hon av ännu mer förväntningar.
Men hösten kom. Och med den en ny förarglig skada.
Det var på ett träningsläger i Kiruna som Moa gjorde sig illa.
– Det var inte alls så dramatiskt egentligen. Jag grenslade och föll på sidan, berättar hon.
Hon reste sig upp, ryckte mest på axlarna och fortsatte ner för backen.
– Det var först senare när jag lyfte fötterna för att ta av mig skidorna som jag kände hur det högg till i svanskotan.
Moa kunde knappt gå det efterföljande dygnet. Ändå var hon ganska snabbt tillbaka i träningsbacken igen. Det skulle hon senare få ångra, liksom att hon försökt stretcha regelbundet för att bli av med den stelhetskänsla som uppstod i samband med skadan. Det gjorde bara saken värre ...
– Och då åkte jag på röntgen två gånger, mest för att vara säker på det inte var något mer allvarligt.
Lyckligtvis påträffades inga skador på vare sig kotorna eller diskarna. Istället rör det sig om en nervskada nära svanskotan.
Tur i oturen kanske. Men alltjämt har ännu en säsong nästan helt spoilerats ...
Nog för att slalomåkare är vana vid krokiga vägar, men för Moa Gabrielsson är det nästan som om någon bommat för vägen helt och hållet.
– Jag vet inte varför vissa drabbas av fler skador än andra. Visst har jag haft lite otur, men samtidigt var det jag som åkte nedför backen och skulle hantera situationen, tänker hon.
Nej, Moa tycker inte synd om sig själv. Fast det är klart att motgångar – och att inte kunna göra det man älskar – kan tära på psyket för vem som helst.
– Det blir ju lätt att man börjar ifrågasätta vad man håller på med, då man hela tiden kastas mellan att vara jättemotiverad vissa gånger, för att sedan bli skadad och frustrerad. Men det är väl kärleken till sporten som gör att jag orkar fortsätta.
Den inställningen har gjort att Moa Gabrielsson nu är tillbaka på skidorna och tränar i den utsträckning kroppen tål.
Den 20 mars inleds SM-veckan i Skellefteå, men de alpina grenarna kommer igång först i slutet av veckan och avgörs 35 mil därifrån. Närmare bestämt i Tärnaby – där Moa alltså bor.
Då vill hon förstås vara med och representera sitt Piteå Alpina, fast att komma till startlinjen är egentligen mer en förhoppning än en uttalad målsättning.
– Det är 18 dagar bort så det känns väl inte helt osannolikt i alla fall, menar hon.
Ett eventuellt SM-framträdande kommer ske i slalom den 24 mars. Helst skulle Moa åkt storslalom också, men där ställer ryggen till större problem.
En sak är i alla fall säker: om hon ska komma till start så tänker hon göra det på allvar.
– Visst skulle jag kunna åka bara för att, men om jag ska vara med på SM vill jag känna att jag har något där att göra också. Vi får se lite längre fram hur det blir.
Det blir en kamp mot klockan. Men oavsett vilket kommer visaren säkerligen snurra fler varv i Moa Gabrielssons karriär.