Det var en dröm som gick i uppfyllelse när Anna Magnusson, från Hemmingsmark, i vintras var med och tog en OS-medalj på stafett. Enbart den bedriften i sig gör att säsongen kan betraktats som en enorm succé. Men själv är 23-åringen mer skeptisk.
– Jag är egentligen ganska missnöjd med säsongen, säger hon. Det gick ju bra på stafetterna där vi hade framgångar, men individuellt funkade det inte.
En stor orsak var alla de förkylningar hon drabbades av. Typiskt nog blev hon också sjuk precis innan OS och hon var rädd att missa hela mästerskapet.
– Så var det verkligen. Jag tänkte att jag kanske inte skulle åka ens om jag blev uttagen, för det kändes så himla dåligt. Samtidigt visste jag att ”Bettan” (Elisabeth Högberg) var i bättre slag än mig. Det var ju mellan oss det stod.
Anna Magnusson missade den inledande sprinten, men inför 15-kilometersloppet hann också Högberg gå och bli krasslig.
– Då skulle jag få åka om jag ville. Sedan blev loppet inställt på grund av vinden, vilket gjorde att jag fick en extra dag på mig. Då gick det ändå bättre än förväntat. Eller egentligen gick det inte jättebra, men med tanke på allt som hade varit var det ändå ett helt okej lopp.
Sedan kom stafetten och den sensationella silvermedaljen. Snacka om att Magnusson kastades mellan hopp och förtvivlan under spelen.
– För mig var det verkligen en berg och dalbana. Man blir ganska instängd också, eftersom att jag var sjuk fick jag inte vara med de andra i början och det var ganska tråkigt att bo ensam.
Var finns medaljen nu?
– Den är i Östersund.
Snyggt upphängd eller inramad?
– (skratt) Nej, jag tror att den ligger i sin ask i någon byrå.
Att medaljen finns i Östersund beror helt enkelt på att Anna Magnusson bor där. När PT träffar henne hälsar hon dock på hemma i Piteå och tränar på Lindbäcksstadion.
För att kommande vintersäsong inte ska bli lika sjukdomsfylld som den förra försöker hon hitta en bättre balans i träningen.
– Jag har tänkt ganska mycket och gått tillbaka ganska långt för att se vad jag gjorde och vad som inte blev rätt. Det kändes som att det blev för hårt, alltså för mycket träning.
Övertränad?
– Jag vill inte säga att jag var övertränad. Om man är riktigt övertränad kan man inte prestera alls. För mig gick det bra ibland men oftast kanske dåligt.
Så hur lägger du om träningen nu?
– Jag vill känna mig piggare under större delen av träningsåret. Även om Wolfgang (förbundskaptenen Pichler) har en stor del i hur träningen läggs upp är det jag som ska genomföra den och det kan jag göra på ganska många intensiteter. Men jag ska våga säga till om det börjar kännas väldigt kasst, att man liksom slutar passet då och tar lite extra vila om det skulle behövas.
VM på hemmaplan i Östersund är såklart vinterns stora mål.
– Men jag tänker inte jättemycket på det. Det är en bit bort, fast det är klart att vi pratar om det hemma, om hur de (familjen) ska komma och kolla och fixa boende. Annars är jag bara mitt uppe i att göra träningen så bra som möjligt.
Vem vet, kanske får den där OS-medaljen hemma i byrålådan sällskap av en ny prydlig ask någon gång i mars 2019.
– Jag ser verkligen fram emot VM, säger Magnusson. Det har alltid legat långt fram i tiden som ett stort mål, och nu när hela laget gjorde ett så bra OS kommer det säkert bli mycket publik. Jag tror det kommer bli jäkligt bra.