Nellie som väger 62 kilo lyfte alltså 159 kilo. Nästan tre gånger sin egen vikt för att kamma hem guldet klassen när SM i styrkelyft avgjordes i Örebro förra veckan. Tävlingen avgörs via tre grenar: knäböj, bänkpress och marklyft.
– I böjen kunde det ha blivit svenskt rekord men det dömdes bort. Anledningen är att höftleden ska under knäleden, och domaren sa att det saknades mindre än en centimeter, men att det inte var godkänt, förklarar Miettinen, en aning irriterat.
I och med det insåg hon att enda chansen till guld var att höja ribban. I marklyftet lastades 159 kilo på stången, 19 över Miettinens personliga rekord och 1,5 kilo högre än gällande svenskt rekord. Och det gick vägen.
– Det lyckades och det blev otroligt känslosamt. Det tog också ett tag innan jag verkligen insåg att jag hade klarat det.
Även om intresset för träning alltid funnits, så har det inte alltid varit en självklarhet. I unga år höll hon på med idrott, men i gymnasiet stannade det av och andra intressen tog vid.
– Då var det roligare att umgås med kompisar och jag gick upp mycket i vikt. Jag är 160 cm och vägde till slut 87 kg, då bestämde jag mig för att börja träna igen. Först tränade jag för att gå ner i vikt, men sedan fortsatte jag då jag upptäckte så kul det var att bygga muskler.
Men just styrkelyft är något som hon upptäckte så sent som i januari förra året.
– Jag gick utbildning till personlig tränare i södra Sverige och där testade jag lyfta lite tungt och kände som att det kunde vara något jag hade talang för. Sedan tävlade jag i DM där jag kvalade in i klassisk styrkelyft, så då bestämde vi att då kör vi, berättar Miettinen.
Inför SM var förväntningarna låga.
– Jag har ju lagt ner mycket tid kring det här och innan tävlingen så kändes det kul att få vara med oavsett hur det går. Eftersom jag haft mycket problem med händerna och även varit sjuk så tänkte jag att pallen vore fint, men något guld tänkte jag inte på. Kanske silver eller brons i så fall. Men väl på plats kände jag att kroppen var i fas och då vaknade en liten tanke att kanske, kanske det skulle kunna gå.
Närmast väntar operation för karpaltunnelsyndrom på båda händerna och några månaders vila från tunga lyft. Men att tävla har hon fått mersmak för.
– Jag hoppas kvala in nästa DM förstås. Målet på längre sikt är att tävla för landslaget, men då måste man prestera mer kontinuerligt.