Solen lyser starkt och så försommarvarmt över Laura skidstadion att vissa i publiken klätt av sig i bar överkropp. Helene Ripa strålar också. För två år sedan gjorde hon landslagsdebut. Nu har hon tagit Sveriges första Paralympics-guld i vintertävlingarna sedan 1994 och torkat tårarna efter känslostormen när hon slog armarna om sin man efter loppet.
– Jag började bara storböla.
– För två år sedan bestämde jag mig för att ta mig till Paralympics men eftersom det gick så bra redan förra säsongen så höjdes ju målsättningen, så då ville jag också ta medalj på Paralympics. Och det har jag gjort.
TT: Men ett guld?
– Ja, guld är lite ofattbart. Men det landar nog så småningom.
Ekade över anläggningen
Hon gick ut långsamt, precis som planerat. Och passerade inte ukrainskan Julia Batenkova förrän den sista kilometern.
– Jag hade medaljförhoppningar och hörde ganska tidigt att jag låg på en stabil silverplats, men jag tänkte att de här 20–25 sekunderna upp till guldet skulle bli ganska svåra. Men när hon tappade mycket inför sista varvet tänkte jag "det här kan faktiskt gå", säger Ripa, som är lårbensamputerad på höger sida.
Med bara vägen ned till skidstadion och upploppet kvar var Ripa fortfarande fyra sekunder efter. I mål var hon 4,4 sekunder före och föll direkt ihop i en pöl av utmattning. Men energin kom snart åter. När ukrainskan gick i mål skrek svenskan ut sitt jubel så att det ekade över anläggningen.
– Vad skrek jag? "Jag är bäst", tror jag det var. Jag kommer inte ihåg. Jag blev faktiskt helt överlycklig. Jag hoppades så klart att det skulle räcka men det är ändå en otrolig känsla när man får beskedet att man tagit ett guld.
Medaljfästet Laura
Precis som under OS har Laura åter blivit ett svenskt medaljfäste. Då blev det elva medaljer. Under Paralympics blev det två redan på måndagen efter Zebastian Modins brons på 20 km.
– Det är klart att man blir inspirerad. Dels vet man att de hade jättebra skidor och vi har haft i princip liknande hjälp och det är en jättetrygghet. Och medaljer är alltid inspirerande. Zebastians medalj också, jag visste att han hade bra skidor.
De kvalitetssäkrade skidorna kan hon tacka vallarna Martin Isaksson och Mats Eklund för. Inte minst Eklund, som var med också under OS-framgångarna.
– Men jag har inte fixat något guld. Helene har fixat ett guld, säger Eklund, som bara är med på Paralympics till på onsdag innan han åker hem.
För truppchefen Hans Säfström var de dubbla medaljerna en prestigeseger. Han sade före spelen att det var skidåkarna som hade chans till flest medaljer.
– Det är väldigt roligt. Jag hoppas att det här tänder förhoppningar hos många där hemma, som ska vilja göra om det här om några år. Vi får hoppas att det inte dröjer 20 år till, säger Säfström. (TT:s utsända)