Erik Forsén är som redan nämnts både född och uppväxt i Slagnäs, en by fem mil nordväst om Arvidsjaur som idag bara har runt 150 bofasta invånare men som ändå är att betrakta som en ganska "ruschig" liten ort med tanke på att biltestföretaget Tjintokk sedan flera år tillbaka har en stor etablerad verksamhet förlagt i byns utkant.
- Vår by är idag i det speciella läget att om vi hade fler bostäder att erbjuda så skulle antalet innevånare börja öka ganska markant, klargör den inom en del samhällsområden fortfarande aktive Erik Forsén som minns och beskriver sin mångåriga idrottskarriär som både givande, händelserikt och oförglömligt.
Minns debuten
Forsén gjorde sin A-lagsdebut som fotbollsmålvakt vid 16 års ålder 1950. Och han minns debuten för mera än 60 år sedan mycket väl.
- Det var bortamatch i Arjeplog och vi förlorade med uddamålet. Jag räddade en straff och alla tyckte jag hade klarat min debut godkänt, säger Erik som berättar att Slagnäs IF under stora delar av 1950-talet hade såväl A-lag, B-lag samt ett juniorlag i seriespel.
- Fotbollsintresset var jättestort och jag minns att när vi här i Slagnäs mötte Arvidsjaur i en seriefinal i dåvarande Södra Kust-serien så fanns över 300 åskådare runt planen, säger Erik som då agerade stabil sista utpost för ett av inlandets då bästa fotbollslag.
- Vårt lag i mitten av förra seklet var mycket spelskickligt med tongivande lirare som bland andra välkände skidåkaren Ragnar Burman, kvicke Jim Ohlin och bröderna Wallström. Hårdföre Thure Wallström var verkligen en kanonskytt av bästa Gunnar Nordahl-typ som gjorde mål i nästan varje match, säger Erik.
Oväntade nederlag
Han erkänner dock att vissa av lagets bortamatcher mot kustlag, som då hade fått gräsplaner, kunde sluta i en del oväntade nederlag som en följd av inlandsgängets ovana med halt gräsunderlag.
- Minns bland annat två förlustmatcher i störtregn mot Älvsbyn och Svensbyn då våra spelare mest föll omkull som bowlingkäglor i blötan, säger Erik som med ett stort skratt sammanfattar sina aktiva fotbollsår med följande ord:
- Jag brukar säga att jag hade min ungdom på fotbollsplanen och det har jag aldrig ångrat. Det var en oförglömlig och mycket rolig tidsepok, fastslår han.
Vann Lilla Inlandsblixten
Erik Forséns ishockeykarriär påbörjades i mitten av 50-talet då hans förening bestämde sig för att bilda ett lag. En epok som sedan skulle pågå till en bit in på 60-talet med inte allt för stora framgångar sportsligt ska tilläggas.
- De första åren som nybörjarlag spelade vi i en Västerbottensserie. Utan taktik och med dåligt skridskokunnande fick vi till en början uppleva många stora förluster mot lag som börjat tidigare än oss med puck och klubba. Men vi blev allt bättre och vann till och med ett år Lilla Inlandsblixten efter finalvinst mot Malå. Säsongen 1958-59 blev vi även trea i dåvarande Inlandsserien efter Laisvall och Arjeplog men före Arvidsjaur i sluttabellen.
Forsén berättar att han för egen del tyckte att ishockeyn var väl så givande som keeperjobbet i fotboll.
- Kanske berodde det på att jag i hockey ju fick agera ute på planen och dessutom nästan alltid fick spela nonstop under matcherna, säger den förre backklippan som i sammanhanget också poängterar att de prestigefyllda derbyfighterna mot bland annat Arjeplog och Laisvall sannerligen inte var någon lek utan att betrakta som blodigt allvar.
Samspelt radarpar
Eriks nästan tjugoåriga domarkarriär i ishockey inleddes också under 1960-talet.
- Stor domarbrist gjorde att jag blev tillfrågad om att gå en domarkurs när jag slutade spela aktivt. Agerade till en början både som ensam huvuddomare och sedan tillsammans med andra när vi fick tvådomarsystemet. När det sedan blev en huvuddomare och två linjemän började jag och Matz Edin från Arvidsjaur att agera linjemän tillsammans och vi blev efterhand väldigt samspelta i den rollen, säger Forsén och berättar att han tillsammans med Macke under många år fick mängder av domaruppdrag från Kiruna i norr till Sundsvall i söder.
Helstökig match
- Minns att vi en gång hade förmånen att tillhöra domartrion i en viktig kvalmatch till allsvenskan mellan Kiruna och Hammarby. Vi var också linjedomare några gånger när bland annat storlag som Luleå och Timrå spelade, minns Erik.
Många domarminnen finns förstås i hans gömmor och vi avrundar med att låta Erik berätta om hur han valde att agera när han en gång på 70-talet var ensam matchledare i en helstökig vänskapsmatch mellan Arvidsjaur och Piteå/Långträsk.
- Spelarna var helt galna och tycktes bara vilja slåss. Efter tio minuter blåste jag av matchen och kallade till mig alla spelare och ledare och frågade lugnt:
- Nu får ni välja, ska ni fortsätta att slåss eller ska vi spela hockey. Valet är ert om ni vill ha någon domare eller inte. Resultat blev att vi fortsatte och att det blev rena söndagsskolan efteråt..