Det har gått ungefär 9,5 år sedan Puoltikasvaara-produkten Mia Eriksson, numera i Piteå Elit, gjorde debut i världscupen med en 47:e plats i Slottssprinten i Stockholm.
Sedan dess har hon ingått i det svenska landslaget i ett par säsonger och hunnit med totalt 42 världscupstarter. En siffra som troligen hade varit betydligt större om inte seniorkarriären hade kantats av skador och sjukdomar.
Framför allt är det hennes ryggproblem som aldrig riktigt har velat försvinna. Sedan världscupsprinten i norska Trondheim den 12 mars 2009 har smärtan i ryggen gjort sig påmind med jämna mellanrum och stört hennes förhoppningar om att tävla kontinuerligt mot sina konkurrenter i världseliten.
– Ja, det var första gången jag fick ordentligt ont i ryggen. Men den gången handlade det bara om en diskbuktning som jag snabbt fick tillbaka i rätt läge, säger hon.
För cirka 3,5 år sedan blev ryggproblemen värre och utvecklades till ett diskbråck på den sista nedre ländryggskotan. Och i vintras tog hon beslutet att operera skadan.
– Jag var tvungen att göra det för att kunna ha en möjlighet att utveckla mig själv som skidåkare. Jag hade inte tagit mig vidare utan en operation – det var för mycket smärta, säger hon.
När hon lade sig på operationsbordet den 25 april i år fanns det inga garantier på att det skulle bli lyckat. Men i dag – ett drygt halvår senare ångrar hon inte beslutet.
– Jag känner mig betydligt bättre nu, säger Mia Eriksson när Sporten träffar henne på hennes nya arbetsplats Star i Bergsviken.
På friskvårdsanläggningen utanför Piteå, som ägs av Charlotte Kallas fystränare Stefan Thomson, har hon fått anställning som fysioterapeut.
– Det känns jättebra, jag kan inte få det bättre. Här kan jag kombinera arbetet och skidtävlandet, säger Eriksson som flyttade från Umeå till Piteå i somras.
– Det är ett ganska stort område jag arbetar inom och det är verkligen ett inspirerande och spännande jobb. Eftersom at det är en hälsocentral där vi möter patienter i olika åldrar och med olika problem.
Mia Eriksson tog ut sin examen i somras efter sju års studier i Umeå. Hon läste den treåriga utbildningen i 50 procents studietakt med vissa uppehåll för att kunna hålla full fokus på skidtävlandet.
Intresset för yrket som fysioterapeut kom under tiden hon själv rehabiliterade sig från skador.
– Jag fick hjälp av duktiga fysios och det väckte ett intresse över över hur kroppen fungerar, säger hon.
På arbetsplatsen har hon och Stefan Thomson kunna följa upp rehabiliteringen från operationen under i princip varje vecka.
– Det har varit jättebra att ha honom så nära, säger Mia Eriksson som är tillbaka i träning på allvar.
– Jag är tillbaka till den mer traditionella skidåkarträningen igen med rullskidåkning, stavgång, styrketräning och så vidare.
För fullt?
– Ja, nu kan jag köra mina intervallpass på rullskidorna.
Hur ser det ut framöver?
– Jag siktar på premiären hemma i Gällivare (17–19 november). Det är planen.
Kan vi räkna med stordåd?
– Det är väldigt svårt att säga. Man vet inte alls hur det kommer att gå.
Du sitter med ett stort leende. Jag antar att det är skönt att slippa tala om bara skador. Eller?
– Ja, verkligen.
Hur har du upplevt de senaste åren?
– Man lär sig leva med allt och jag har bara fokuserat på det jag kan göra. Jag har inte tänkt på vad jag inte kan göra.
Har det inte varit jobbigt att se lag- och landslagskamrater i tävlingsspåren samtidigt som du går hemma skadad?
– Det är roligt att se sina kompisar ute i världscupen och se var de står i världen. För mig har det varit mer en sporre – att jag också vill dit.
Är det verkligen så?
– Ja. Men sedan bli man givetvis less när man har perioderna med smärta. Men eftersom jag har kunnat träna och tävla under tiden med ryggproblemen så har jag ju aldrig helt avstått från att vistas i skidmiljön. Kanske hade det känts annorlunda om jag varit tvungen att avstå helt från träning och tävling.
Hur ser dina framtidsutsikter ut när det gäller din tävlingskarriär?
– Det är alltid svårt att säga i hur många år jag kommer att fortsätta tävla. Man ska känna sig motiverad och beredd att lägga ner den tid som krävs. Och framför allt känna att det är kul.
Har du något långsiktigt mål med skidåkningen?
– Det skulle vara kul att bli uttagen till ett mästerskap och representera Sverige.
Ja, du har 42 världscuplopp på meritlistan. Men inget stort mästerskap ...
– Precis.
Vinterns OS i Pyeongchang kanske är för nära inpå? Är det VM i Seefeld 2019 som gäller?
– Ja. Ska man till OS så måste man nästan åka och vinna i Gällivarepremiären. Och sedan har väl SOK (Sveriges Olympiska Kommitté) krav på att man ska vara topp åtta i världscupen. Men VM i 2019 är absolut ett mål.
Vad är det som ger dig drivkraft att fortsätta trots alla bekymmer?
– Jag känner att jag inte har fått ut allt. Jag vill se om det går att få ur något mer ur kroppen. Jag undrar hur det ser ut om jag lyckas få ut all kapacitet.
Var har du fått den här tjurigheten ifrån?
– Jadu. Både mamma och pappa är ganska envisa. Och sedan har jag väl lärt mig att ha tålamod genom åren.
Tidigare ingick du i landslagets träningsgrupp. Vill du tillbaka dit?
– Ja. Jag tävlar ju för att vara bland de bästa och jag strävar givetvis mot att ingå i landslaget.
Vilka är dina mål i vinter?
– Det skulle vara kul att åka bra i Skandinaviska Cupen i Piteå. Sedan ser jag fram emot SM-veckan i Skellefteå.
Trots allt trassel, är det något du utvecklat sedan operationen i april?
– Ja. Jag är ju betydligt starkare i mitt högerben jämfört med tidigare. Det är i högerbenet som jag haft strålningen från ryggskadan. Numera har jag en jämnare styrka och balans i båda benen. Helt plötsligt kan jag få träningsvärk i högra benet.