Någon myntade uttrycket ”Lugnet före stormen” långt innan jag anlände till vad som de kommande dagarna återigen ska bli historisk mark. Ett uttryck som måste tas och kännas på. Och sanning ligger i det, hur pretentiöst det än låter.
Mjölksyra ska produceras och många liter syre förbrukas till koldioxid, och sen står de där: Medaljörerna.
För i mångt och mycket handlar detta om just det. Medaljer, prestation och en ordentlig dos glädje.
Hur det sedan ska förpackas och resultera i en helhet är upp till varje åkare. Klassisk sprint inleder och vi har vårt hopp på Magdalena Pajala.
Hon var lugn och samlad när jag stötte på henne i går. Medveten och fokuserad på uppgiften och med ett avstånd som betyder mycket.
Vi pratade om folk, uppståndelsen, storheten med mästerskap och hur själva loppet inte är något annan än vid en liten by tävling i Norrbotten.
VM-banan passar henne perfekt då härliga minnen finns från Skandinaviska cupen som gick här i januari. Pajala var då snabbast på de fina diagonalåkningsbackarna. Det är skillnad på en sådan bana och den som var föregående helg i Östersund. Den senare som på många sätt var utmanande men också speciell i det faktum att saxning stod för merparten av åkningen.
Pajala föredrar att kunna åka och trycka fast skidorna och slippa stressen. I dag får hon göra det – med en höghöjdsform som sakta men säkert satt sig under sista dagarna.
Pulsen har gått ner, hjärtat får göra mindre jobb på en given belastning vilket direkt leder till bättre förutsättningar för Pajala. Processer går snabbare och musklerna blir lättare fyllda med glykogen och finns snabbt tillgängligt vid arbete.
Mycket är lätt att förklara i teorin men de aspekter som kommer in är helt omöjliga att sätta ord på. Fysiologi ska möta psykologi. Och den som tar fram boken för ett vattentätt recept till framgång utifrån dessa parametrar skulle jag sätta alla mina framtida pengar på. Tanken gör mig glad, lika snabbt som jag inser att den boken aldrig kommer skrivas. Individuella skillnaderna är för stora.
Hade Jennie Öberg också fått stå på startlinjen i morgon hade saker varit snäppet bättre. Elitidrott blir sällan som saker var tänkt.
Jag är högst intresserad, försöker alltid förstå ännu mer om hur människor fungerar och hanterar saker. Ofta blir jag förvånad och imponerad av viljan att bara gå vidare.
Jennie gör det. Vinner en världscup men får inte åka VM, men var ändå väldigt glad under gårdagen; jag håller mina tummar att hon får köra stafetten.
Att Charlotte Kalla strålade efter segern i Östersund för några dagar sedan tror jag inte undgick någon.
Det gör hon fortfarande kan jag säga. Och vore saker okomplicerade skulle jag vilja sätta in en bild på henne i svenska ordlistan för det slarviga ordet ”i form”.
Bara att hon avstår sprinten är ett tecken att tryggheten och formen är bestående.