Det var inte direkt hans första krasch. Efter närmare 47 år bakom ratten i diverse rallybilar har Jonsson blivit ganska van att rulla, snurra och krascha. Men när baken på gammelvolvon i somras stack utanför banan och plockade ett träd som slungade fronten rakt in i en tall var det den värsta kraschen i hans karriär.
– Jag har väl rullat åtta nio varv ett par gånger. Men man är ju fastspänd så det är lite som att åka karusell även om det ser väldigt hemskt ut. Vi åkte av i Kalamark en gång för länge sen och rullade rakt ner på en frusen bäck. Det stod ett gäng människor där uppe men det var bara två äldre gubbar som kom ner och hjälpte. "De törs itt komma ner för dom tror ni är döda" sa dom, berättar Curt Jonsson.
Historien om 142-blå verkade vara över där vid de barkskavda tallarna som hårdhänt tagit emot den gamla volvon. När Curt och hans kartläsare Lars-Erik spänt loss sig och tagit ut ur bilen var de ömma men välbehållna. Det är oklart om bilen eller motivationen tagit mest stryk, men då och där kände Jonsson att det var över. Han kom dock snart på andra tankar.
– Servicechefen Peter Schmaltz visste väl att han kunde få mig på andra tankar. "Vad ska du göra med den här då? Tror du att du kan sälja den som den ser ut? Du kommer inte få en spänn för den" började han. Och la till att jag måste visa att den fungerar sen också, så "vi måste köra nästa år". Och så blev det ju så. Jag har fått otroligt mycket stöd, och sponsorerna är kvar allihopa trots att det racklade, säger Curt Jonsson.
Förra måndagen fick han tillbaka chassit nylackerat i den klassiska blåfärgen, utan en pinal monterad. Jonsson har så klart varit med om ganska omfattande reparationer under sitt liv, men det blir en ny utmaning att sätta ihop Volvon från början. Runt hela garaget hittar man sektioner av bilen. En platta öl med ratt, pedaler och annat är märkt "inne", och på arbetsbänken sitter en tejpbit med orden framvagn och en pil ner under bänken.
– Jag har aldrig haft en så här tom bil att bygga av. Det har alltid funnits grejer. I väntan på lackering har jag sorterat allt. När man river något är det livsfarligt att vänta. Då står man där och ska sätta ihop det igen och undrar "vad fan är det här?".
Vad siktar du på nu då?
– Först att få ihop den. Sen ett par sprintar här uppe, och sen blir det midnattssolsrallyt för åttonde året i rad.