Filippa Lindholm tog nyligen brons på JSM i Norrköping. Hon var även fyra i två grenar varav hon i den ena definitivt hade medaljkänning och till och med guldvittring.
Det är ovanligt att ryttare från Norrbotten når högt i islandshäst-SM, men Filippa Lindholm tränar hårt och intresset har hon fått efter mamma Elin.
– Jag red lite islandshäst när jag var liten, ibland när jag fick tillgång till det, berättar Elin när Sporten träffar familjen i deras hem en bit utanför Norrfjärden.
För dottern Filippa har islandshästarna funnits närmare till hands. Hon har växt upp med flera stycken hemma på gården och gjorde sin första tävling när hon var 9 år.
Nu är hon alltså 15 och sistaårsjunior.
– Nästa år blir jag young rider, förklarar hon.
Således var nyligen sista chansen att ta en juniormedalj på SM. Sagt och gjort, Filippa kom hem från Norrköping med en bronspeng och var även fyra i två grenar.
– Jag är jättenöjd med båda mina hästar (Hávar och Soldan). Det gick jättebra, mycket bättre än förra året, säger hon.
Medaljen kom i klassen T2 där T:et står för tölt som är en klassisk gångart inom islandshästridning.
– I den är det först valfritt tempo, sen långtsamt och slutligen släpper man lös tyglarna och låter hästen springa själv utan tygelkontakt.
Det finns likheter med dressyr i bemärkelsen att olika moment och gångarter ska utföras, men med islandshäst tävlar ryttarna på en ovalbana.
Det kan bli lite kaosartat ibland när flera ekipage tävlar på en ovalbana samtidigt, men det är också en del av charmen med sporten.
Pappa Martin skrattar och förklarar att det kan bli lite kaosartat ibland.
– När det är uttagningen rider alla en och en, men i finalerna rider alla samtidigt. Det kan vara sex ekipage ute på banan och alltid är nån häst snabbare och vill springa om. Det är spännande och mycket som kan hända i en final.
På vintern brukar familjen Lindholm ploga upp en egen ovalbana ute på isen nära där de bor. För ett par år sen arrangerades till och med en tävling där.
– Det var jättekul och kom jättemycket folk. Det blev lite halvberömt i hela islandshäst-Sverige. Men det är mycket jobb med att få ihop banan och sen är det en riktig chansning med vädret, så vi får se i mån av tid om vi kan göra det igen.
Vintern 2020 hölls en tävling på isen utanför Håkansön. Den blev uppskattad. Inte bara för att Martin Lindholm grillade hamburgare. (Arkivbild)
Filippa tävlar för Midur islandshästförening som främst består av ryttare från Boden, Luleå och Piteå. Klubben har en ovalbana innanför travbanan i Boden där Filippa ibland tränar när hon inte tränar hemma.
Mamma Elin sitter med i klubbens styrelse:
– Vi har fått mycket nya juniorer senaste åren, men det där brukar gå i vågor. Vissa perioder har vi haft jättemycket ungdomar men som sen försvunnit för att de kanske flyttar eller börjar plugga. Men just nu har vi många yngre. Det är jättekul, säger hon.
Ridsport är generellt stort i Piteå, men just islandshästar är det inte så många som har.
– Jag brukar säga att det är mycket häst i liten förpackning. De kan se ganska små och oskyldiga ut, men det är mycket power i dem. Sen finns olika individer såklart, men oftast är de väldigt coola, trygga och enkla att ha med sig, fortsätter Elin.
Islandshästar är oftast lugna och enkla att ha att göra med, även om de precis som andra hästar kräver en del arbete.
En bra SM-häst bör ha "mer gas och mindre handbroms" som Martin kallar det, men generellt lär islandshästar vara lättsamma för barn och ungdomar som vill börja rida.
Familjen Lindholm hoppas att intresset i Norrland ska växa.
– Om det inte kommer in nya ungdomar som vill börja tävla dör sånt här ut till slut, säger Martin.
– Att sköta hästar är ett stort ansvarstagande, men jag tror att barn som jobbar med djur oftast, förhoppningsvis, blir bra människor. För oss har den här satsningen burit frukt på många plan.