Rob Clark delger historien om hur han hamnade i Sverige. Hans förhoppning är att det ska hjälpa andra att inte hamna i samma situation som han var i.
Den här artikeln publicerades första gången 10 september 2024.
Solen skiner över de gula tegelhusen på Durrnäs. Temperaturmätaren har precis passerat 25 grader – den högsta noteringen för Piteå i september på 165 år – när Rob Clark med spänstiga steg i klädd träningsbyxor och en ärmlös t-shirt rundar hörnet på huset och sträcker fram handen.
– Ursäkta. Det tog lite längre tid på gymmet än jag hade väntat mig, säger han på engelska.
Efter nära 15 år i Sverige kan han svenska. Men det är engelskan som sitter närmast hjärtat och som känslorna lättast uttrycks genom. Därför blir det språket när vi nu ska prata om livet, döden och det han har burit med sig i över ett decennium men som bara de allra närmaste känner till.
Han känner att tiden är mogen. Att samhället har förändrats och är mer mottagligt. Men framförallt vill han hjälpa andra familjer att undvika det värsta som kan hända. Det som han själv fick uppleva. För att förstå varför och hur måste vi backa i tiden.
Det är oktober 2011. Den mörka hösten med sitt regn har kopplat greppet om England och den ekonomiskt eftersatta staden Hull där Rob Clark bor.
Allt det bekymrar honom inte särskilt mycket. Rob är 21 år och lever sin dröm. Doncaster Rovers i den engelska andraligan Championship har gett honom ett bra kontrakt. Lönen uppgår till ungefär 100 000 svenska kronor i månaden. Stora pengar för en ung kille med ambitioner att ta sin fotbollskarriär framåt.
Klockan är nio på kvällen när Rob kommer hem efter en bortamatch. Han möter sin mamma Michelle vid dörren. Hon är orolig.
– Har du hört något från pappa?
– Nej, svarar Rob och blir själv förvånad över sitt svar.
Hans pappa är en mycket trogen supporter och följer noga sin sons utveckling på fotbollsplanen.
– Det var direkt något som inte stämde. Han skrev annars till mig efter varenda match och nio gånger av tio var han också på plats och såg mig spela.
Oron växer, polisen kontaktas men fadern är spårlöst borta. Nästa morgon tilltar paniken i familjen.
Efter diskussioner beslutar sig släkten för att gemensamt ge sig ut för att leta. Robs mamma, storebror, lillasyster, deras kusiner samt hans pappas syskon ger sig av till Bridligton. En favoritort där de har spenderat värdefull tid tillsammans.
Men någon måste stanna kvar hemma ifall fadern dyker upp. Uppdraget faller på Rob.
Efter timmar av oro knackar polisen på dörren vid tretiden.
– Har din pappa en tröja från Doncaster Rovers?
– Jag sa nej, men också att jag har en sådan tröja från min första match som proffs och den har jag i mitt sovrum.
Piteås tränare Rob Clark och Stellan Carlsson. "Stellan är den ende som säger mitt fulla namn "Robert" och det är bara när han blir arg på mig".
Rob går för att hämta tröjan men bara för att upptäcka att den är borta.
– Då tänkte jag; "oj vad är det som har hänt".
Polisen berättar att de har hittat tröjan efter ett självmord. De vill att någon i familjen ska identifiera om det är personen de har anmält försvunnen. Rob ringer sin mamma som med övriga släktingar befinner sig på en plats tre timmars bilfärd bort.
– De är otåliga, vill få svar. När jag ser tillbaka på det i dag så skulle vi ha väntat med ett beslut, men jag var myndig och min familj ville att jag skulle göra det, för det var bara jag som kunde göra det just då.
Han åker med polisen och leds senare in i ett bårhus.
Det han få se är inget han önskar någon. På britsen ligger Rob Clark – hans pappa som han själv är uppkallad efter.
– Det är bilder i mitt huvud som aldrig kommer att lämna mig.
En bild i telefonen på Robs pappa vars namn han förde vidare till sin son.
Chocken är total. Samtidigt måste 21-åringen ringa till sina mamma som tillsammans med övriga släktingar får beskedet.
– Ljudet som mötte mig från mamma kommer jag aldrig att glömma. Det var ett ljud jag aldrig har hört förut. Skriket var helt onaturligt. Det går inte att beskriva.
Familjemedlemmarna börjar resan hem.
Själv är Rob ensam hemma medan tankarna snurrar i huvudet.
– Vi hade en dörr av trä. Jag slog den sönder och samman med nävarna. Det fastnade stora trästickor i händerna och jag har fortfarande ärr från det, säger han och visar upp märket vid ena tummen.
Ett par grannar kommer över och försöker trösta honom. Tårarna sprutar, världen har rasat samman.
– Jag grät som jag varken har gråtit förr eller senare. Allt var så hemskt.
Vid 18-tiden kommer övriga familjen hem. Alla är i chock. Tillsammans – men ändå helt mentalt frånvarande från platsen de befinner sig på.
Självmordet skakar om deras världsbild.
– Vi bodde i en ruffig stad där du ser till att klara dina saker själv. Psykisk ohälsa, depression, ångest och familjeproblem var inget som folk förväntades prata om. Inställningen på den tiden var att du tar dig samman och sopar sådant här under mattan, säger Rob.
Därför visste varken han eller någon annan hur illa ställt det var med pappan. Det blir ett pussel de får lägga tillsammans efteråt.
– Det kom fram att han hade en depression och ett massivt spelmissbruk. Han hade lånat pengar av hela familjen. Men det förstod vi inte då.
– En vecka före självmordet ringde han och behövde ett lån på motsvarande runt 30 000 svenska kronor. Det var enda gången han frågade mig. Jag gav honom också det. Sen kom det fram att han hade lånat av hela familjen. Men ingen hade berättat något för mamma.
Med tiden blir bilden allt tydligare. Spelmissbruket och lånen från en mängd människor skapade en psykisk ohälsa.
– Han lånade från så många och så stora summor att han kände att det inte fanns någon väg tillbaka från skulderna, depressionen, ångesten och oron det skapade.
Rob Clark efterlyser ett "Walk and talk" i Piteå där människor kan samlas och promenera tillsammans för att prata om det man vill, eller bara gå tysta för den delen.
Händelsen vid den här tiden tar hårt på Rob. Fotbollskarriären som pekat uppåt stannar av.
– Jag mådde bara sämre och sämre och blev riktigt nere. Det var frågor som malde, mardrömmar på nätterna och oro. Det var ett sådant trauma.
På nätterna tar han i hemlighet bilen och kör till platsen där hans pappas kropp hittades.
– Inte för att göra något själv, men jag ville vara där. Det är en bit att gå från där du parkerar. Det är kallt, mörkt och finns alla möjligheter att vända tillbaka. När jag själv går där förstår jag att han inte har gjorde det här av något plötsligt infall.
De nattliga utflykterna tär på Rob. Han känner sig svagare och svagare för varje gång.
Så en natt överraskas han. Hans mamma har skuggat honom men hunnit före till platsen.
– Det är dags nu, säger hon.
– Vad menar du? svarar sonen.
– Det här kommer inte att gå. Du behöver en ny miljö. Du måste åka bort.
Rob reagerar negativt på mammans uppmaning.
– Jag kan inte lämna er nu, vi är mitt inne i en katastrof, svarar han.
– Nej, du behöver se efter dig själv. Är du okej så kommer jag att klara mig, svarar hon.
I Sverige och Östersund finns en då helt okänd tränare. Graham Potter kommer senare att bli manager för Chelsea men när han hör av sig till Rob Clark 2011 är det för att locka honom till ett division 2-lag ute i de svenska skogarna.
Rob accepterar erbjudandet och landar i Sverige för första gången. Men problemen från England följer med honom.
– Jag kunde inte ta mig upp från sängen på morgonen. Jag hade ingen energi. Snabbt insåg jag att jag hade bra människor runt om mig, inte minst Grahams fru Rachel som var ett stort stöd, men det var tufft. Ibland hade jag bra dagar, men på nätterna kom minnena och mardrömmarna tillbaka.
Att gå från en proffsklubb med hög lön till svenska division 2 är en enorm fotbollsmässig omställning. Sakta men säkert börjar Rob ändå att läka.
– Jag började må bättre med tiden, men första åren spelade jag med alldeles för mycket känslor. Jag vill slå folk helt enkelt. Jag hade så mycket ilska inombords. Därför såg folk mig som en aggressiv spelare. Utan allt hade jag nog fått en bättre karriär.
Utanför fotbollen hittar Rob kärleken och år 2015 får de sitt första barn. Lovisa följs sedan av den andra dottern Felicia.
– Det var då saker verkligen började förändras för mig. Jag hade varit så arg på min pappa. Jag kunde aldrig förlåta honom. Jag kände mig bedragen, sviken; det var alla känslor. Men jag kommer aldrig att lämna mina barn och det var när jag insåg det som jag också förlät pappa. För jag förstod att han, för att ha kunnat göra det här, måste ha mått otroligt dåligt. Det är ett sjukdomstillstånd.
Hur ser du på din pappa idag?
– Jag ser tillbaka på allt som han gjorde för mig tills jag var 21 år. Han lärde mig att vara vänlig och respektfull mot människor. Det är något jag bär med mig och alltid kommer att göra. Jag trodde inte att jag skulle klara allt jag har gjort i Sverige, men jag bär med mig det han har lärt mig.
Rob Clark är assisterande tränare i Piteå IF:s damallsvenska lag och har kontrakt till och med 2027. Före det har han också varit spelare i bland annat Skellefteå FF, Piteå IF och IFK Luleå.
Vi sitter i köksbordet i Robs lägenhet. Efter 45 minuters berättelse har han ännu inte rört lunchsalladen. Det finns så mycket reflektioner som han vill berätta. Upptäckter som han har gjort, lärdomar som har dragits under de här åren.
– Om inte det här hade hänt så hade inte du och jag suttit här och haft det här samtalet. Jag hade inte haft mina barn. Alla höga punkter leder till en låg och alla låga punkter leder till en hög. Sånt är livet. Nu talas det så mycket mer om depression, ångest, självmord och det är jag glad över; för det finns hjälp att få.
Själv har han haft hjälp av Clara, en engelsk psykolog. Stödet från tidigare tränarna Graham Potter och Brian Wake beskriver han också som ovärderligt.
– Det finns hjälp att få, du är inte ensam. Så var det kanske inte förr. Men vi behöver prata om saker som depression, ångest, oro. Folk ser andras liv genom sociala medier och tror att alla är genomlyckliga. Så är det inte. Alla har någonting i sitt liv som man kämpar med. Men folk ser bara fasaden och försöker vara som andra, men är det inte du så går det inte och då tror jag att oron och depressionen kommer in. När dörrarna stängs så handlar det om vilka som är runt dig och ditt bord.
När Piteå IF vann Svenska Cupen i maj 2024 var det en stor händelse i Rob Clarks tränarkarriär.
Piteå-Tidningens löpsel från den historiska titeln i Svenska Cupen finns inramad och upphängd i lägenheten.
Insikterna har fått honom att ändra sitt eget agerande.
– Hur många gånger frågar man inte bara folk snabbt om läget är bra, eller skickar ett sådant meddelande? Sista åren har jag försökt undvika det. Jag ringer eller åker till folk istället, jag vill se ansiktena. Veta hur det är på riktigt. Det kan hjälpa folk om vi är där fysiskt. Alla har vi något att jobba med, livet är inte perfekt.
Rob Clark lutar sig fram över bordet.
– Jag ska ta fram ett citat från Robin Williams som jag såg igår på internet. Här är det, säger han och vänder skärmen på telefonen mot mig: "Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind". Det är precis så det är, säger han.
Fotnot: Rob Clarks familj har godkänt att vi publicerar den här artikeln. Den 10 september är World Suicide prevention day, en dag för att belysa och motverka psykisk ohälsa.