Mali är ett land i västra Afrika med 18 miljoner invånare. En av männen reste till Sverige en gång på 90-talet.
– Pappa kom från Mali men ville ut och se något nytt, besökte många olika länder och när han kom till Sverige träffade han mamma, berättar Madelen Janogy, 23 år.
Hon har fem syskon, en av dem är hennes tvillingsyster.
– Hon heter Viktoria... och jag Madelen, döpta efter (prinsessorna) du vet...
Tvillingarna föddes 12 november 1995 och flyttade kort därefter från Stenstorp till Falköping.
När det var dags att testa idrotter blev det tennis och friidrott för Madelens del.
– Det var mest pappa som ville det. Men själv gillade jag inte tennis, det var ensamt och nervöst, inte alls min grej.
På skolan spelade hon fotboll under rasterna, mötte även killarna. Och det var kul.
Men inte förrän då hon var elva år började hon spela i ett lag, Falköpings KIK.
– Det var nervöst, jag visste ju vilka som spelade där och tyckte att de var duktiga. Men det var kul direkt, med många träningar och mycket gemenskap.
Då Madelen var 14 eller 15 år fick hon chansen att träna med a-laget som spelade i division 1.
– Jag bodde hos min pappa under min uppväxt och det var stort att komma hem och berätta att jag skulle få träna med a-laget. Pappa var inte intresserad av idrott för fem öre, jag tror inte riktigt han fattade hur stort jag tyckte det var, men han var förstås glad för min skull.
Ingen av dina föräldrar som har idrottat?
– Nej, men pappa är snabb och jättestark, han skulle ha kunnat vara duktig. Jag har nog fått min explosivitet av honom.
2013, då Madelen var 17 år, hade hon en smått galen säsong i ettan då hon dundrade in hela 32 mål på 17 matcher.
– Jaså var det så? Jag minns faktiskt inte så mycket av det, säger hon och skrattar.
Året därpå, under sommaruppehållet, blev hon klar för Mallbacken (från Sunne) i elitettan.
– Jag flyttade till Sunne efter att jag hade tagit studenten. Jag tyckte verkligen att det var skillnad i tempo och så, men det gick bra för mig och hela laget och vi gick upp till allsvenskan. En otrolig känsla, jätterolig säsong.
Madelen spelade två år i allsvenskan med Mallbacken.
– Första året lyckades vi hålla oss kvar men andra året åkte vi ur.
Hon gjorde fem mål det året (2016) och då säsongen var över hörde Piteå IF av sig.
– Roligt att känna att andra var intresserade, jag hälsade på och fick direkt ett gott intryck. Och det intrycket har verkligen varit rätt, försäkrar Madelen.
Hur kändes det att flytta ända upp till Piteå?
– Att flytta 100 mil och göra det ensam, att jag vågade ta det steget, det var verkligen bra. Jag har ju alltid känt mig blyg, berättar hon.
Men det är hon inte idag.
– Nej, under tiden i Piteå har det försvunnit, jag har fått många fina kompisar, jag har fått ta ansvar och växt med det. Så nu är jag inte blyg på samma sätt, jag tar för mig mer och har utvecklats otroligt mycket på så sätt, inte bara på planen.
Den fina sammanhållningen i Piteå IF:s ligger till grund för det och mycket annat.
– Det har alltid varit bra lagsammanhållning i laget, det visade vi ifjol med SM-guldet, det var mycket tack vare det vi klarade det.
Det betyder inte att PIF-tjejerna alltid är vänner – på planen alltså.
– Nej, på plan är det mycket känslor, det kan smälla, och det är viktigt att smälla på. Men allt är glömt när man går in till omklädningsrummet. Och det är just det som tyder på att det är bra, att man kan släppa det efteråt.
Många har fått en kraftig utveckling i PIF-tröjan genom åren och blivit landslagsspelare.
– Det är hög intensitet med tuffa träningar, det är även okej att våga och okej att misslyckas, det visar alla. Vi har ett bra spel, bra tränare som förklarar enkelt och tydligt, allt är bra uppstyrt.
Madelen Janogy är en av de spelare i PIF som fått dra på sig landslagströjan.Debuten gjorde hon i Sydafrika i januari.
– Pappa blev glad när jag fick åka till Afrika för första gången, ”nu har du kommit hem” sa han, ler hon.
Det gick bra för Madelen i Sydafrika, hon har fått förtroendet fler gånger i landslaget.
– Jag känner mig mer avslappnad nu då jag har varit på några samlingar. Men jag var inte speciellt nervös första gången, jag var mest taggad och kände att jag hade sådan energi, det var bara pang på, ut och köra.
Det är VM i sommar.
Dina tankar om det?
– Vi har ett fantastiskt fotbollsår framför oss med damallsvenskan, VM och Champions League. Jag ska försöka njuta hela tiden. Att komma med i VM vore mäktigt, men jag känner inget krav eller någon press att vara med. Jag har absolut inte VM som ett mål eller har det i fokus.
Vad tänker du om SM-guldet när du minns tillbaka?
– Det var förstås superkul, så mycket känslor det var. Och att vi fick göra det med det här fantastiska laget, helt otroligt. Men nu är det historia, vi kan inte luta oss tillbaka, det gäller att jobba vidare, det som hänt kan vi inte leva på nu.