Varannandagsform som förundrar

Från och med nu gäller det att börja toppa den form som eventuellt ska bära mot olympiska medaljer. Det börjar alltså dra ihop sig. För hela den samlade världseliten. För de svenskar som har ambitioner att konkurrera. Och inte minst för Piteå Elits toppnamn Lina Andersson och Emelie Öhrstig.

I dag återstår lite mer än tre veckor fram till den olympiska inledningen, för längdåkarnas del i Pragelato. Ett par tävlingar i världscupen återstår, Oberstdorf kommande helg och Davos den 4-5 februari.

Många av konkurrenterna har redan avstått lopp i världscupen för att ytterligare öka intensiteten i träning. Andra åker upp till hög höjd och insuper röda blodkroppar för att skaffa sig ännu större kraft i batterierna. Så gjorde Emelie inför sitt guld-VM. Nu får hon sällskap av klubbkamraten till Lavase i de italienska alperna.

Det är ingen hemlighet att många i både landslagsledning och säkert även tjejerna själva oroas över den ojämna formen efter årsskiftet. Emelie tar visserligen steg framåt hela tiden, men med tanke på höstens långvariga sjukdom skulle en OS-medalj vara lika stor bragd i vinter som VM-guldet förra året. Det kunde till och med jämföras med Kajsa Bergqvists höjdhoppsbragd i VM efter hennes hälseneskada.

Lina Anderssons varannandagsform är märklig. Förhoppningsvis handlade stafettdebaclet i Val di Fiemme om att det hade föregåtts av bushård träning, kombinerad med resor, hög höjd och annat formförstörande.

Många konkurrenter, som Marit Björgen och Claudia Künzel, har också visat ytterst ojämn form. Det oroar säkert dem själva och deras supportrar. Till samma kategori hör tyvärr också Anna Dahlberg, som i sin bästa form är given både i sprint och som ankare i stafett. Låt oss hålla tummarna för att även hon hittar sitt bästa jag i god tid.

Oberstdorf blir ett bra klassiskt test, som inte minst ger Inge Bråten ytterligare fingervisningar om vilka som ska åka lagsprinten i OS. Men mycket kan hinna hända under de tre veckorna fram till lagsprinten den 14 februari. Bland annat blir det intressant att se vad konkurrenter som Norge, Kanada, Tyskland, Finland och Ryssland bjuder på. I samma takt som våra toppdamer inte motsvarat förväntningarna fullt ut, har ett knippe unga svenska tjejer blommat upp i vinter och visat att det inte är något fel på återväxten. De är ännu inte mogna för medaljer i detta års OS, men i distansåkning ser återväxten betydligt ljusare ut på damsidan än bland herrarna. Framförallt Anna-Karin Strömstedt (25 år), Britta Norgren (22), Sara Lindborg (22), Maria Rydqvist (22) och Charlotte Kalla (18) har gjort uppmärksammade lopp med en kvalitet som vi inte sett motsvarigheten till på flera år.

Det finns även pojktalanger (framförallt 20-åringarna Emil Jönsson, Robin Bryntesson och Marcus Hellner) men bredden där verkar betydligt mindre än bland flickorna.

För båda kategorierna återstår åratal av tuff träning och med många fallgropar på vägen, innan de når upp till absolut världselit. Kom exempelvis ihåg att Lina Andersson var året yngre yngre än Charlotte Kalla när hon blev världsmästare för juniorer första gången. Tärendöfyndet är absolut på rätt väg men har en del kvar vid jämförelse.

Det omtalade norska juniorfyndet Petter Northug, som vann båda distanserna vid Skandinaviska cupen i Skellefteå den senaste helgen, har nyligen fyllt 20 år. Han är storfavorit att om en dryg vecka vinna junior-VM och upprepa dubbeln från ifjol. Norrmännen ser i honom en ny Björn Dählie. Det är inte otänkbart. Men jämför honom exempelvis med Gunde Svan, som vann sin stafettsträcka i världscupen både i Falun och Holmenkollen den vinter han hade två år kvar som junior.