Vägen tillbaka efter att ha drabbats av covid-19 i maj är lång för Linda Fahlén Jakobsson.
En elefant som ligger på henne.
Det är precis så hon upplever det.
Känslan i kroppen i dag.
Känslan i kroppen igår.
Den som troligtvis också väntar imorgon.
Tyngderna i armarna och benen som vill fjättra fast henne i sängen när dagen gryr. Orkeslösheten i hela kroppen.
Svårigheterna att kliva upp. Ett huvud som inte vill annat. En kropp som skriker nej.
En kamp morgon efter morgon, månad efter månad. Tiden går, problemen består, inget rör sig framåt.
Alltid en ny dag, men ständigt samma läge.
– Varje morgon vaknar jag med känslan av att något riktigt tungt ligger på mig. Att jag kan lyfta händer och ben är bara av ren viljestyrka. Det sker aldrig per automatik, säger Linda Fahlén Jakobsson.
Så här har det inte varit. Så här borde det inte vara. Men Linda, 47, har liksom tusentals andra svenskar senaste året hamnat i en situation hon inte kunde förutspå.
Hon brukade leva ett aktivt liv. Jobb på Piteå kommun. Man, en dotter och två bonussöner. Tre hundar att ta promenader med och så handbollen förstås.
Sporten där hon ägnat hundratals timmar åt Lillpite IF.
Sedan 2016 som tränare i division 2-laget. Det är hon fortfarande. Men just nu mer på pappret än på något annat sätt.
– Min status är inte riktigt att lita på. Jag kommer att hålla en låg profil och ge laget det stöd jag orkar. Vi får se hur mycket det blir.
Linda Fahlén Jakobsson hoppas få kliva ner från läktaren till bänken senare under spelåret.
Det fanns inget som tydde på att det skulle bli så här. Starten var inte heller märkvärdig. I maj fick hon problem med vad som verkade vara lätt allergi. Det var det inte. Snart var hela familjen drabbad och covid-19 konstaterades. En efter en tillfrisknade. Men inte Linda.
– I juni var jag supertrött och tog prover som visade att jag hade brist på B12 och låga blodvärden som jag fick behandling för, men kroppen reagerade inte alls på det.
Sommaren kom och sommaren gick. Problemen består.
– Det har inte hänt någonting. Jag har många av de vanligaste symtomen för postcovid. Så fort jag har deltagit i någon aktivitet måste jag lägga mig och vila ett par-tre timmar efteråt. Varje sak jag gör kräver oerhört mycket vila efteråt.
Förra veckan gjorde Linda något hon numera väldigt sällan gör. Hon satte sig i bilen och körde. Det var fredag och mycket folk i stan.
– Det gör jag aldrig om igen. Som det är nu fungerar inte huvudet. Det är så mycket som händer i hjärnan att den inte kan ta in alla intryck som ska bearbetas. Jag måste koncentrera mig oerhört. Den jag är nu är inte mitt riktiga jag för fem öre, säger hon och fortsätter:
– Jag är inte van vid ett lugnt liv. Jag lever oerhört aktivt egentligen. Nu kan jag möjligtvis gå med hundarna. Ibland ligger jag i sängen till klockan 12. Morgonen är värst, sedan blir jag piggare under dagen. På kvällarna mellan klockan 20 och 23 är jag i mitt esse, om man nu kan säga så. Då orkar jag mer.
De tre hundarna skänker mycket glädje.
I en tillsynes evighetslång tunnel utan blickbara utgångar kan livet te sig tungt.
– Jag bara sitter här och väntar på att det ska bli bättre. Men eftersom läget är exakt samma som tidigare känns det inte så hoppfullt. Samtidigt vet jag en del som har blivit av med sina problem med post covid efter tre-fyra månader. Jag hoppas också att det händer mig. Att det släpper i höst. Därför har jag inte släppt kontakten med handbollen heller. Jag vill vara så involverad jag kan, men jag och laget får köpa läget att det inte riktigt går nu.
Samtidigt är sporten viktig i kampen för att komma tillbaka.
– Även om livet är så här måste man ha något roligt också – och det är handbollen. Man känner sig nog dålig och otillräcklig som det är; men att då få känna att du kan tillföra energi någonstans är viktigt även om det tar energi också. Men gör du ingenting finns risken att hamna i en depression.
Linda Fahlén Jakobsson har ingen aktiv roll i Lillpites handbollslag, men gör besök utifrån dagsform under lagets träningar för att hålla kontakt med sporten hon älskar.
– Mitt mål är att sitta på bänken någon match i höst. Jag orkar säkert ta mig dit på ren vilja, men risken är att intrycken blir för många. Det kan hända att jag får kasta in handduken och då får de lösa det med en annan tränare. Men man måste leva på hoppet. Det är inte synd om mig, andra har det värre. Jag känner sådan glädje för handbollen och lever för den, därför vill jag tillbaka.