Tjejerna är värda ett dugligt tränarnamn

Tjejerna i föreningarna Piteå IF och Infjärdens SK var tveklöst ortens främsta gäng i de stora bollsporterna förra säsongen. Representationslaget var bara någon enstaka snedspark från fotbollsallsvenskan vilket i sig inte är kattskit. Sverige har en av de bästa ligorna i världen och PIF/ISK var uppe och nosade på den i höstas.

PIF/ISK-järnet var glödhett under hela säsongen och någonstans på vägen har flera smeder glömt att smida medan järnen fortfarande var varma.

Stundtals har även tanken funnits att hela den härliga grytan av härdat damelit-stål tippats ut och att någon enstaka eldsjäl i PIF och ISK med bara händerna till hjälp försöker samla ihop resterna från golvet, en övermäktig uppgift.

I dag är det mindre än fyra månader till seriestart i division I norra och laget står naket utan tränare. Den cancersvulsten växer sig allt större och tar med sig andra sjukdomar där den ena negativa ger den andra.

Tränaren Håkan Norberg ansåg sig ha gjort sitt och meddelade sitt avhopp tidigt i höstas. Håkan kunde se tillbaka på ett par framgångsrika säsonger samtidigt som han konstaterade att drygt 250 sammankomster per säsong fick räcka. Sammanslagningen räknade då med kollegan Mats Andersson som efter en tids funderande tackade nej till fortsättning. Tack och hej sa samtidigt sportchefen och utvecklingslagets tränare Robert Isaksson. Samma sak med utvecklingslagets två andra tränare Rikard Hällgren och Roger Lindberg. Med facit i hand alldeles för många avhopp under alldeles för kort tid.

Optimism andades och en lättnadens suck drogs när luleåtränaren Jonas Larsson tackade ja för några veckor sedan. Detta ja blev över en natt ett ja, men nej tack ...och nu var inte endast damlaget ett naket gäng utan tränare. Nu stod hela organisationen med brallorna nere vid fotknölarna. Jobb i kombination med resor uppgavs som orsak till den plötsliga kovändningen och det skulle se ut ifall Larsson istället hamnade i Bodens division I-lag i herrfotbollen.

De ansvariga i ortens två främsta damföreningar har jobbat hårt under flera säsonger för att ta sig fram till den position där PIF/ISK sågs i höstas. Det skulle onekligen svida ifall det jobbet tycks vara förgäves när gänget springer in inför premiären våren 2008.

Det mesta kan nämligen raseras över en natt. Speciellt när det handlar om sammanslagningar och frågan är var föreningarna befinner sig i den processen för dagen. Det enda vi vet med säkerhet är att flaggskeppet, division I-laget, står utan tränare, att frågetecken finns bakom namnen på halvdussinet nyckelspelare, att länskollegan Alvik aviserat hårdsatsning och rycker i ett par spelare, att flera lovande framtidstjejer i utvecklingslaget tillfälligt (?) övergivit skutan och tränar med andra klubbar så länge. Ingen vet ju vad som väntar bakom hörnet.

Skulle nyckelspelarna välja samma unisona strömhopp från sammanslagningen som tränarna blir det ingen rolig damfotbollssommar i Piteorten. Målvakten Sonja Fransson, den unga landslagstjejen Emelie Lövgren, rutinerade mittfältsmotorerna Mari Lundqvist och Janina Sundqvist är alla frågetecken inför en fortsättning. Plussa på dessa namn med duktiga tvillingarna Nilsson-Waara och Emma Johansson så är det lätt att förstå oron i leden.

Det finns inget annat än att snabbt vaska fram ett dugligt tränarnamn. Det är tjejerna som nosar på yppersta eliten värda. Utmaningen kring Piteortens högsta tränarstatus vad gäller lagidrott ligger ju för bövelen i potten.