Videon är inte längre tillgänglig
Jennifer kom till Piteå utan bagage – och röst.
– Jag tappade den under och efter OS-finalen, viskar hon.
Finalen blev helt galen. Kanada låg under med 0–2 när tre minuter återstod.
– När vi gjorde 1–2 började jag hoppas. Sedan hade USA en puck i stolpen när vi tog ut målvakten men hockeygudarna var med oss.
Kanada kvitterade med 55 sekunder kvar och avgjorde i sudden.
En dröm i uppfyllelse
– Att vinna OS-guld är någonting jag drömt om sedan jag var liten, berättar Jennifer. Det är svårt att beskriva känslorna. Jag tänkte på hur många timmars slit som ligger bakom.
Jennifer är född i Scarborough i delstaten Ontario. Hon växte upp i Pickering och började spela hockey när hon var sex år.
2007/08 gick hon till New Hampshire Wildcats och första säsongen gjorde hon bland annat 13 mål i power play, 4 i numerärt underläge och totalt 9 matchvinnande mål. Samma vinter vann hon poängligan, 12 mål och åtta ass, när Team Ontario spelade hem Canada Winter Games.
Då kom hon också med i landslaget.
Först till 100 mål
Sedan blev det universitetslaget Boston Terriers – och Wakefield fortsatte att göra mål. I november 2011 blev hon den första damspelaren i Hockey East som gjort 100 mål.
– Det kom som en överraskning, säger hon. Men jag hade förstås inte lyckats utan bra lagkamrater.
2010 var det meningen att Jennifer skulle spela sitt första OS, på hemmaplan i Vancouver.
Största besvikelsen
– Men jag var först axelskadad sedan bröt jag handen och kunde inte vara med. Det var den största besvikelsen i min karriär. Vi vann i alla fall guldet, det kändes bra.
I stället blev det U 22-VM för Jennifer. Hon gjorde ett av målen när Kanada vann finalen mot Schweiz.
Hon har spelat tre VM. Guld 2012 och silver 2011 och 2013. I senaste VM, i april i fjol, kom hon med i All Star, gjorde fyra mål och spelade fram till lika många.
Bland annat avgjorde hon gruppmatchen mot USA genom att sätta den avgörande straffen.
Är du en bra straffskytt?
– Jag vill tro det, säger hon med ett leende.
Andra styrkor?
– Jag skjuter bra och så är jag ju ganska stor.
24-åriga Wakefild är 175 centimeter lång och väger 77 kilo.
– Det gäller att utnyttja sin storlek, säger hon.
Jennifer har sysslat med en annan sport också – rugby!
Att kanadensiskan hamnade i MSSK Piteå är ingen slump. Hon känner en av lagets spelare, Pernilla Winberg som också var med i OS.
– Vi spelade inte i samma lag men träffades under ett sommarläger, berättar Jennifer. Jag har länge längtat efter att få komma över till Europa och spela, och nu fick jag chansen.
Hoppas på förlängning
Kontraktet är bara säsongen ut.
Men MSSK Piteå hoppas på en förlängning.
– Vi ska göra allt för att hon ska trivas, berättar sportchefen Ulf Viklund. Förhoppningen är att hon vill komma tillbaka nästa säsong.
Och ta någon med sig?
– Kanske det ...
Jennifers bagage är alltså försvunnet. Men de tre viktigaste sakerna finns på plats, skridskorna, klubborna – och guldmedaljen.
Pernilla Winberg lånade ett av hennes par till bronsmatchen mot Schweiz, sedan tog hon med sig dem till Piteå, tillsammans med Jennifers klubbor.
Med landslaget
– Resten av utrustningen går att låna ihop, menar Jennifer inför gårdagens första träningspass med klubben.
Guldmedaljen?
– Jag har den inte på mig just nu. Men den är verkligen fin.
Jennifer tillhör nu Toronto Furies i Canadian Women´s Hockey League. Den här säsongen har hon inte spelat en enda match med klubben.
– Sedan maj har jag tränat och spelat med landslaget. Vi har haft läger och träningsspelat mot bland annat pojklag och sex matcher mot USA.
Nu är det alltså slutspel med MSSK Piteå som gäller, kvartsfinal mot Brynäs i LF Arena i morgon.
Stora förväntningar
Förväntningarna kommer att vara stora på dig – hur känns det?
– Tack för det, säger Jennifer med ett skratt.
Innan hon tillägger:
– Jag har inga problem med att spela under press.
Hon har också fått sitt favoritnummer på tröjan: 39.
Jennifer Wakefield har höjt tempen inför slutspelet – visst är det dukat för hockeyfest i LF Arena i morgon.