Sofie håller i ritningarna

Sofies föräldrar skrattade först när hon ringde upp dem och berättade att Piteå IF hörde av sig i höstas.

- Dit kan du ju inte åka sa de med tanke på det 150 mil långa avståndet, berättar Sofie med ett leende.

Jodå. Visst kunde hon det.

Men vi tar allt från början.

Började med killar
Sofie Persson föddes i Ystad 1987, familjen består av mamma, pappa och två bröder.

Hon började spela fotboll i ett pojklag som sexåring.

- Jag drömde jättetidigt om allsvenskan och bli duktig, slipade på talet till diamantbollen och så, skrattar hon.

Inte många andra tjejer spelade boll just då, men Sofie var duktig och klarade sig bra med killarna Sölvestads IF som hon spelade med till hon blev tonåring.

- Då började jag i IK Pandora med andra tjejer.

När Sofie var 16 blev Sjöbo IF nästa klubb i division 2 och tre år senare skrev hon på för Kristianstad i division 1.

2008 gick laget upp till allsvenskan, samma år som Piteå IF.

- Det var hur kul som helst, minns hon.

En bitter höst
Vid sidan om fotbollen hade hon pluggat 2,5 år till arkitekt. En termin saknas innan hon får kandidatexamen i arkitektur.

Efter två allsvenska år lämnade hon Kristianstad.

- Jag ville prova på något nytt, på alla plan.

Så det blev flytt till Stockholm och spel i Tyresö istället.

- Där fick jag jobb som arkitekt och trivdes jättebra. Ända till i höstas...

Då kom den stora besvikelsen.

Efter att ha varit helt ordinarie under vårsäsongen stod hon utanför startelvan under hösten.

- Jag utvecklades mycket och har aldrig varit bättre än ifjol, sedan hösten bestämde sig tränaren för en startelva. Det var stängt för mig, jag kände mig bitter. Men hade grymt fina lagkamrater som stöttade mig.

Värsta känslan
I november kom nästa smäll. Hon fick inget nytt kontrakt med klubben.

- Först hade jag muntligen blivit lovad nytt kontrakt, men det drog ut på tiden och sedan sa de nej. Du måste lämna oss, då stod man där...

Ett oerhört tungt besked för Sofie.

- Jag kände mig både sviken och jättebesviken. Att inte få ett nytt kontrakt... det var värsta känslan.

Inte bara för fotbollens skull?
- Nej, jag hade ju även kommit in på arkitektskolan och kunde inte tänka mig annat än att stanna i Stockholm.

När första chocken lagt sig pratade hon med både AIK och Djurgården.

- Men jag fick helt fel känsla. Deras organisation kändes inte alls professionell.

Så ett tag funderade hon på att sluta.

Då, i november, hörde Piteå IF av sig.

En stor skillnad
- Det var skönt att prata med PIF, som natt och dag jämfört med de andra klubbarna. Klubben uppträdde mycket proffsigare, visste vad man ville och var lyhörda för vad jag ville.

Sofie blev inte avskräckt av föräldrarnas reaktion.

- Nejdå, avståndet känns enkelt, det tar ju bara några timmar att flyga hem. Och mamma och pappa kommer hit i sommar.

Ett av Sofies krav var att hon skulle få jobb som arkitekt. Och det fanns en ledig tjänst på Arkitekthuset Monarken.

- Jag skulle vara en dålig fotbollsspelare om jag inte hade något jobb. Så nu har jag en tjänst på 75 procent och det funkar hur bra som helst.

Hur gick det att komma in i laget och stadslivet?
- Bara bra. Jag blev jättebra omhändertagen, verkligen. Jag blev bortbjuden på middag varje kväll de två första veckorna, jag åt aldrig hemma, säger hon och skrattar.

- En jättestor skillnad mot i Stockholm då vi som var nya i laget fick ta hand om varandra. Men det gick ju det också.

Kluriga lösningar
Sofie har alltid varit intresserad av arkitektur.

- Jag lekte mer med lego än med dockor då jag var liten, fnissar hon.

Att hitta och lösa tekniska problem lockar henne.

- Det känns rätt för mig, det är min grej att få vara kreativ och försöka klara av kluriga lösningar.

Samma sak på fotbollsplanen?
- Ja, absolut. Jag känner igen mig själv både på planen och i yrkesvalet, säger Sofie som är arkitekten i PIF:s mittfält.

- Jag är sådan som person. Att vara målmedveten har jag haft med i blodet hemifrån.

Sofie erkänner att var första tiden i Piteå var lite oroande rent sportsligt.

- Det har tagit ganska lång tid att spela ihop laget. Jag var faktiskt orolig till att börja med, det såg inte så där jättebra ut och alla var ju inte på plats.

Landslaget igen?
Men ju längre tiden gått desto bättre känsla har Sofie haft.

- Ja, sista veckorna har det hänt jättemycket. Många har tagit stora steg, det märks att vi förstår och känner varandra allt bättre.

Hur långt räcker PIF till i år?
- Jag hoppas vi ska slippa slåss där nere kring strecket.

Dina egna förväntningar?
- Jag vill fortsätta utvecklas, vill gärna få chansen i landslaget igen, säger Sofie som har 18 blågula U23-kamper på meritlistan. Den senaste för två år sedan.

Hedrande utmaning
Sofie får en ledarroll i laget. Hon har varit lagkapten under våren.

- Jag är ju bland de äldre i truppen och både hoppas och tror att jag får en annan roll än tidigare. Och jag är redo, det känns naturligt och som en hedrande utmaning att hantera det.

Nye tränaren Stellan Carlsson:

- Hon är definitivt en av våra ledare.

Vilka egenskaper har Sofie?
- En klok spelare, både offensivt och defensivt. Hon har väldigt fin kvalitet i passningsspelet, är lojal och blir väldigt nyttig för oss.

Lita på att Sofie Persson vill visa vägen och hitta kluriga lösningar på PIF:s mittfält, arkitekt som hon är.