Vi tar det från början:
Efter flera framgångsrika år på 80-talet med ett guld och två silver i SM sa ena hälsenan stopp. Tre operationer och tre års tävlingsuppehåll, 87-89, krävdes för att besvären skulle försvinna. 1990 kunde Michael genomföra någon enstaka tävling, men framförallt tränade han upp grundkonditionen.
Den riktigt allvarliga satsningen inleddes igen 1991, bland annat genom ett läger i Colorado. Men nya problem uppstod snabbt. På lägret trampade han snett och stukade ett ledband, dessutom fick Michael två kraftiga förkylningar. Det blev sju veckors ofrivilligt uppehåll.
- Jag kände mig som ett vrak i slutet av maj. Det var fruktansvärt jobbigt att träna.
Utmanade världseliten
Då var det ingen som visste att Michael inom ett par månader skulle utmana de allra bästa i världen.Vändningen kom i juni.
- Hela våren blev förstörd. En månad senare sprang jag med en väldig fart.
Hemligheten låg i det enda tänkbara recepet - stenhård träning. Ändå var det fortsatt tungt i juni.
- Det var en tävling, då jag sprang så dåligt att jag funderade på att ställa in säsongen.
Lyckligtvis gjorde han inte det, för vilken vändning det blev!
Överlägen vinst i SM och likadant i Finnkampen, bra resultat i DN-galan och dagen efter - loppet där krafterna utnyttjades maximalt.
- Det var i Gävle, jag sprang på 3.40 det var inte mitt snabbaste lopp, men jag fick verkligen ut 100 procent.
Michael hade hittat formen, en form som kulminerade i en internationell tävling i Malmö. Tiden 3.37.88 var personligt rekord, men det kunde ha gått ännu snabbare.
- Jag fick ut långt ifrån allt jag hade i kroppen. Första 800 öppnade jag snabbare än någonsin, ändå låg jag sist eller näst sist. Moståndet var bra, men jag sprang fortast av alla sista varvet. Med mer erfarenhet från internationella tävlingar hade jag vågat öppna ännu snabbare.
Då hade säkert svenska rekordet på 3.36.49 legat pyrt till.
Semifinalist i VM
Han beskriver med värme känslan av att vara i sitt livs form.- Det var en helt makalös känsla i kroppen. Jag var i brutal form. Som löpare tränar man mycket och är ofta sliten, men den kvällen var jag hur spänstig som helst.
Plöstligt var Michael som fått en sådan tung start på säsongen uttagen till VM i Tokyo. Med tre veckor kvar till mästerskapet ställdes han inför ett svårt val:
Fortsätta tävla och satsa på svenska rekordet, vilket skulle innebära sämre resultat i VM, eller att träna inför VM och inte utnyttja formen.
Valet föll på det senare.
- Det naturliga hade varit att springa lopp i Europa för att ta det svenska rekordet, men jag valde att uppleva VM. Det blev två veckors träning istället.
Så kom det då, hans första VM.
- Ett fantastiskt äventyr.
Konkurrensen i Michaels kvalheat var stentuff.
- Förmodligen världens bästa försöksheat någonsin.
De sex bästa gick vidare, Mikael kom sexa. I spurten slog han Steve Cram, före detta världsrekordhållare och VM-guldmedaljör.
- Roligt att göra det. Tyvärr kände jag inte samma krut i dojorna i semifinalen.
- Formen var inte riktigt lika bra som i Malmö. Men det var ändå fantastiskt kul, jag hade ingen tanke på VM förrän beskedet kom.
Siktade mot OS 1992
Med blodad tand ställdes siktet in på OS i Barcelona 1992.- Jag hade tappat respekten för tiderna och motståndarna efter VM.
Men återigen kom motgångar. Vintern 91-92 tappade han harmonin och kände sig stressad när mindre skavanker störde.
- Det blev en negativ cirkel.
En resa till USA skulle avlasta men där fick han problem med en led i stortån och tvingades vila två och en halv månad. Drömen om OS var över.
Ett hårt slag, som Michael själv säger:
- Jag, sov, tränade och åt för OS.
Det blev några lopp till i karriären, men ingen allvarlig satsning. Motivationen hade tagit slut. Ett SM-guld i stafett 1993 blev det i alla fall.
Kul att plåga kroppen
- Jag kom dit gränsen gick för min kropp.I dag är han utbildad dietist och idrottsfysolog och arbetar bland annat med att hjälpa svenska alpina landslaget att äta rätt kost.
Än i dag, trots att över 14 år gått, har ingen svensk sprungit under hans tid på 1 500 meter från den magiska kvällen, 5:e augusti 1991 i Malmö
- Jag saknar känslan av att vara riktigt vältränad. Motionstävlingar har jag prövat men det är bara frustrerande. Däremot intervall i skogen och att plåga kroppen det är riktigt kul, säger Michael Svensson 40 år.