Vid uppropet är Emelie borta. Hon gömmer sig bakom Sandras rygg och skrattar när hon blir upptäckt.
Det är handbollsträning i Pitholms sporthall för Strömnäs GIF:s åtta- och nioåriga tjejer.
För drygt ett år sedan blev handbollsspelaren Sandra tillfrågad om hon kunde tänka sig träna en nybörjargrupp.
- Jag såg inte mig själv som tränare, som någon som kan ta hand om ett lag. Men jag går barn- och fritidsprogrammet och tycker att det är roligt att jobba med barn. Så till slut bestämde jag mig för att tacka ja, jag tänkte att det nog kunde bli kul, säger Sandra.
Alla nybörjare
Första träningen gick av stapeln förra vårvintern.- Vi var ju nybörjare allihop. Barnen skulle lära sig om handboll och jag skulle lära mig att vara ledare. Jag var väldigt nervös. Vi lekte namnlekar, minns jag. Det har varit väldigt skönt att vara två ledare och dela på ansvaret. Om någon gör illa sig, kan en gå ifrån medan den andra håller igång träningen.
Fyra spelare omringar Sandra där hon står vid läktaren.
Någon har hosta.
Någon har ont i benet.
Några stämmer upp i "Bä bä vita lamm".
Sandra och Erika drar igång en ny passningsövning.
Svårast få alla att lyssna
Sandra tycker det är roligt att vara tränare, att få lära ut handboll. Tjejerna är gulliga och har varit lätta att lära känna.- Men det är svårt att få alla att lyssna. Det är svårast av allt, många kommer direkt från skolan eller fritte och är såklart trötta. Jag kan säga att jag har fått stor respekt för mina egna tränare, bara som att ringa och säga om man inte kommer på träningen och att vara tyst när de pratar. Jag förstår hur svårt de haft det.
Hon lägger ner mycket tid på att tänka ut övningar och förbereda inför exempelvis cuper.
Sandra går första året på Strömbackaskolan, och har funderat på att bli lärare. Hon har själv spelat handboll sedan hon var sex och spelar fortfarande. Fotboll har hon spelat sedan sjuårsåldern.
I båda sporterna står hon inför en brytpunkt. Handbollslaget står inför valet att ingå i damlaget eller skapa ett eget divisionslag. Det är också oklart om hon kommer att ha något fotbollslag att spela i för MSSK.
- Men hur det än blir så hoppas jag kunna fortsätta som ledare.
Hon tycker att det är svårt att sätta sig in i föreningens ekonomi och andra större frågor, men att det är givande att vara med på föreningens möten.
- Även om jag inte har så mycket åsikter på mötena, så är det ett sådant klimat att jag skulle kunna säga vad jag tycker om jag vill.
"Lyssnar ni?"
Sandra rör sig mellan spelarna som övar passningar.Den svarta ryggtavlan med
S. Hedenström tryckt i vitt i ständig rörelse.
Det sista vi hör innan vi lämnar hallen är:
- Kom igen tjejer, lyssnar ni då!