Och inte undra på det när han studerade prislistan från herrloppet över 16 km:
1) Erik Rost, Sverige, 93.14.
2) Peter Arnesson, Sverige, 93.21.
3) Tomas Löfgren, Sverige, 93.25.
8) Daniel Nordebo, Sverige, 95.18.
- Jag är stum av beundran. Det här är helt osannolikt, jublade Sture.
- Visserligen visste jag att våra killar är bra, men att det skulle räcka så här långt hade jag aldrig vågat hoppas, fortsatte han.
Mellan guldmedaljören Rost och bronsmedaljören Löfgren skiljde det bara elva futtiga sekunder!
- Jag hade tidigt på känn att det här kunde sluta bra eftersom jag visste att jag var i topp i stort sett under hela loppet, sade Erik.
- Tydligen avgjorde jag i spurten.
För att vara långdistans var det relativt korta banor, 16 km för herrar och 12 km för damer.
- Men vi hade ändå en hel kvarts längre åktid än en "normal" 16 km-bana som vi är vana vid hemma, sa Daniel Nordebo.
Förklaringen låg i den mycket tuffa banan.
- Det var 540 meter stigning, absolut den tuffaste bana som jag någonsin kört, sa Daniel.
- Ett tag kändes det som det bara var uppförsbackar hela tiden.
- Men det var fruktansvärt jobbigt, tyckte Daniel. Jag var nära att få kramp i höfterna när man skulle "ploga" nedför de branta backarna. Och uppför var det också besvärligt när man inte kunde ta ut skären ordentligt. Sedan påverkades man säkert också den tunna luften, tävlingsområdet ligger på 1 700 meters höjd.
- Dessutom var det ovanligt många kontroller och svårt att behålla skärpan hela vägen.
Det låter som ett riktigt mandomsprov?
- Jo, det var det väl på sitt sätt. Men jag ska verkligen inte klaga. Visst var det jobbigt rent fysiskt, men jag kände hela tiden att jag hängde med i tempot och jag hade heller ingen bom i orienteringen, berättade Daniel när PT-sport fick tag på honom på hotellet några timmar efter loppet.
- Vilken underbar dag! konstaterar Daniel direkt.
- Dels gick det ju suveränt bra för hela laget och jag själv gjorde mitt bästa lopp någonsin. Då känns det verkligen bra.
- Jo, starten var väl det enda som jag är lite missnöjd med. Jag hamnade ganska långt ned i fältet från början och hade väl 40-50 åkare före mig ut från stadion, säger han.
Men när sedan åkarna kom in på sina "gafflade" slingor lossnade det ordentligt för Daniel.
- Jo, jag hittade ganska snabbt en bra rytm.
Några exakta mellantider existerar inte i skidorientering eftersom åkarna kör olika slingor.
- Men vi varvade två gånger och då fick jag lite tider av Sture, säger Daniel. När han vid sista varvningen skrek att jag bara låg en och en halv minut efter täten kändes det ju lovande.
- Jag kom också in på samma bana som både Peter och Tomas ett tag och hängde med bra.
Till slut blev han slagen av Erik Rost med 2.04 minuter.
- Inte så mycket på en och en halv timmes åkning, konstaterar Daniel, som med sina 20 år är yngst i det svenska laget.
- Så jag har ju några år på mig att komma ikapp.
- Det var inte så dåligt ändå. Men i sprint är det ju korta åktider, under 20 minuter, och jag är väl inte så explosiv, säger Daniel.
- Uppenbarligen är långdistansen min bästa gren. Så har det varit tidigare och med tanke på dagens lopp verkar det ju hålla i sig.
Idag är vilodag innan fredagens medeldistans.
- Skönt att få lite vila, tycker Daniel. Man känner sig ganska tom just nu.
På damsidan var det återigen Helene Söderlund som blev bästa svenska med en fin sjätteplats.
Veckan avslutas på lördag med stafetter. Där får förmodligen Daniel åka i det svenska andralaget.
- Så här långt har det gått jättebra för oss. Om man får önska sig något inför avslutningen är det en medalj på damsidan, avslutade Sture Noren.