Gloire Packny Kubuntu berättar om händelserna som har format hans liv, men som inte ska få begränsa det.
Den här texten publicerades för första gången 24 april 2021. Det är en återpublicering med anledning av att fotbollsspelaren nu nått 100 tävlingsmatcher för Piteå IF.
Han minns skotten som smattrade.
Det stönande ljudet av smärta. Blodet som rann och konturerna av pölen på marken som växte sig större för varje sekund i den nattsvarta afrikanska natten.
Gloire Packny Kubuntu var 14 år. Den skottskadade pojken bredvid, som kved sig i svåra smärtor och andades allt tyngre, var inte äldre.
Två kamrater på flykt i en brinnande värld.
Målet var att överleva. Nu minskade hoppet för den ena av dem i rask takt. Den andra kunde bara se på.
– Tankarna snurrade i huvudet, det var inte så här det skulle vara, berättar Gloire.
När han hade klivit upp på morgonen hade allt också varit som vanligt. Så vanligt det nu brukar vara.
Signalerna hade funnits där ett tag. De vuxna pratade politik och han förstod inte allt men begrep så mycket att folk var oense. En annan sak var väskan hemma som mamma och pappa alltid poängterade skulle vara packad om de skulle behöva ge sig av fort.
Men det var inget som en 14-årig skolpojke ägnade särskilt mycket tid att fundera åt. Det var bara så det var.
Inte heller tänkte han på det den här dagen när han efter lunch sa hej då till sina föräldrar och fem syskon för att gå till skolan i den lilla byn Kalondo i ostligaste delen av Kongo-Kinshasa nära gränsen mot Burundi.
Till en början var det här en skoldag som alla andra.
Det var först under sena eftermiddagen när en lärare sprang in i klassrummet som han förstod att något var fel. Allvarligt fel.
– Som barn fattar du inte allt. Men vi fick hör att: "Nu måste ni springa. Ni måste fly. De kommer att bränna ner skolan". Vi förstod direkt att situationen var riktigt dålig, berättar Gloire.
Regeringens motståndare hade bränt ner andra skolor och urskillningslöst dödat folk. Alla riskerade att mördas, torteras eller våldtas. Så även unga barn.
Gloire gjorde som alla andra i skolan. Det enda de kunde göra. Springa för livet.
– Det första jag tänkte på var familjen och att jag snabbt måste komma hem och när jag gör det så märker jag att ingen är där.
Huset är tomt.
Glorie bor i dag i en lägenhet i Bergsviken, alldeles bredvid skogen som omger Hedens Idrottsplats.
Mitt i ett inbördeskrig står en 14-årig kille utan mamma, pappa, sina syskon eller andra att förlita sig på. Ensam börjar han söka runt i bostaden samtidigt som tankarna virvlar i huvudet och ovissheten växer.
– Min första tanke är att de har blivit mördade eller så har de inte kunnat vänta och varit tvingade att fly. Det var enda alternativen.
Så kommer han att tänka på de där väskorna som mamma och pappa alltid har haft packade om något skulle hända.
Han upptäcker snabbt att de är borta.
– Men jag visste ändå inte helt säkert om min familj hade flytt eller om något annat hade hänt. Jag hade inga bevis och var tvungen att själv agera.
Ute på gatorna råder fullständig panik. Folk flyr för sina liv.
– Det var kaos. Folk sprang hit och dit och det började bli mörkt. Elen försvann och det var ganska läskigt när det blev kolsvart.
Han söker upp sin granne som är i samma ålder och också helt själv. De ser bara ett val. Att springa. Bort från deras hem. Bort från ljudet av skottlossning som kommer allt närmare. Bort från deras liv. Bort från allt.
På vägen möter de andra killar i samma ålder. Kvällen övergår till natt. De springer i mörkret. Svetten rinner. Pulsen är hög. Benen värker. Rädslan är stor. Ovissheten om vad som hänt med deras familjer total. Att stanna är inget alternativ. Att springa är att ge sig själv chansen att överleva.
– Vi hör skottlossning här och där från soldater som skjuter, men det är svårt att se vem eller vart det kommer ifrån när det är så mörkt.
Sekunder blir till minuter, minuter till timmar. Skjutningarna fortsätter. Kulorna viner i mörkret runt barnen. Om det är från separatister, regeringens styrkor eller någon annan vet de inte. Det vet bara att de måste springa för sina liv. Vissa orkar inte och tvingas stanna. Andra tar andra vägar och försvinner i mörkret. Grupperna sprids ut, blir mindre och tappar kontakten. För Gloire mal tankarna. "Varför springer vi, vad har vi egentligen gjort? Vi är barn som går i skolan, varför ska vi springa? Vi har inte gjort något fel".
Bakgrunden har format livet, men framtiden vill Gloire forma själv.
Frågor utan svar.
De närmar sig Burundi. Bara ett par meter från Gloire sjunker en kille i samma ålder ihop.
Blodet pumpar ut från den träffade axeln. Pölen på marken växer sig större.
Vem som har skjutit vet de inte. Men de ser vad skottet innebär.
De är nära gränsen till Burundi. Men inte tillräckligt.
– Vi försöker med gemensamma krafter lyfta och få med honom. Men det var mycket blod och han började andas allt tyngre. Då sa han att "Ni har gjort allt ni kan. Det är bara att fortsätta springa annars blir ni också skjutna".
Ord från ett barn till några andra.
För att inte själv bli träffade av kulorna tvingas Gloire och fem-sex andra killar lämna den skottskadade kamraten till ödet i den kolsvarta natten.
Vad som hände honom senare har de aldrig fått veta.
Glorie Packny Kubuntu berättar för första gången om händelserna som format hans liv.
När de har sprungit hela natten kommer barnen fram till gränsen. Ny soldater. Nya skott avlossas. Att ta landvägen är omöjligt. De svänger av norrut, försöker hålla sig gömda och tysta.
En liten flod utgör gränsen mellan Kongo-Kinshasa och Burundi.
För en grupp föräldralösa barn är det nu vad som återstår på flykten från kriget.
Sikten är bara någon meter men friheten är nära. De hoppar i floden och börjar simma.
– Det var ganska läskigt, det var ganska läskigt, upprepar Gloire.
– Vi visste inte vad vi skulle stöta på, säger han och för första gången under vårt samtal om flykten blir ögonen blanka.
Simturen blir lyckad.
Efter en kort stund i vattnet når de land på andra sidan.
De har lämnat skottsalvorna bakom sig. De har nått Burundi. Skakade men oskadda.
Gloire är längst till vänster på bilden bredvid ett par syskon.
Väl över gränsen är det nära till huvudstaden Bujumbura och där hamnar de tämligen omgående i FN:s flyktingläger.
Själv har Gloire överlevt, men vad har hänt med övriga familjen? Han vet fortfarande inte om de mördats eller lyckats fly.
– FN gör flera intervjuer med oss om våra föräldrar. Det blir långa dagar och jag känner mig vilsen. Jag tänker hela tiden på mina föräldrar och syskon. Lever de? Vad har hänt? Det var så många frågor jag hade men som ingen kunde ge svaren på.
Flyktingbarnen från Kongo-Kinshasa väcker uppmärksamhet och medier i Burundi besöker lägret och tar bilder.
På ett foto fastnar Gloire och mitt i all misär händer äntligen något bra.
– Det var sån tur. Svårt att förstå, säger han.
Bilden i tidningen upptäcks av hans moster som tillsammans med sin man bor i Burundi. Efter bara fyra dagar kan 14-åringen lämna flyktinglägret och flytta in hos sina släktingar. Där får han trygghet och behandlas som det barn paret aldrig själv fick.
Men framförallt lyckas Gloires moster spåra upp sin syster som med övriga familjen befinner sig i Zambia. Gloires aning visade sig vara rätt. De hade alla tvingats fly omedelbart när skottlossningen i hembyn bröt lös.
– När jag fick veta att hela familjen var i Zambia och alla oskadda var det så skönt. Då blev jag så mycket lugnare. Eftersom situationen var lite kaosartad kunde jag inte åka direkt och hälsa på, men jag visste att tiden för det skulle komma.
Evelyn Nyiranziza tvingades lämna sin son när kriget bröt ut. Tacksamheten när de kunde återförenas var enorm.
Återförenade. Evelyn Nyiranziza tvingades lämna sin son Gloire när inbördeskriget kom till hembyn i Kongo-Kinshasa. Hon beskriver återföreningen som ett stort ögonblick i livet. Nu bor de i samma lägenhet i Bergsviken.
I Burundi återupptas studierna och han försöker hitta tillbaka till livet. Efter två år kan han så äntligen resa till Zambia och träffa sin familj. Det blir det första av totalt tre besök under ett par års tid.
– Det var otroligt att träffa familjen. Som att se några som hade dött. Det går inte att beskriva på något annat sätt.
Familjen får via FN besked att Sverige är berett att ta emot alla som flyktingar. Samtidigt har Gloires pappa blivit sjuk. Han har diabetes, tvingas amputera benen och får problem med hjärtat.
Gloire flyttar 2014 från sin moster till Zambia för att hjälpa familjen.
Samtidigt är drömmen att pappa Adolf ska bli bättre så att de alla ska kunna flyga till Sverige.
Adolf blir aldrig bättre. Han somnar in.
– Pappa hade lidit ganska mycket. Det gjorde så ont att se honom när han inte kunde göra så mycket. Tyvärr fick han aldrig följa med till Sverige.
En månad efter bortgången flyger Gloire med sin mamma Evelyn, två systrar och tre bröder till Sverige. Den 26 mars 2015 landar de på Luleå Flygplats.
Hemma i Bergsviken har mamma Evelyn gjort ett kollage med bilder från Kongo-Kinshasa på Gloire och övriga syskon .
Familjebilderna på Gloire utgör en viktig del av minnena från livet i Kongo-Kinshasa.
Glorie har hunnit fylla 17 år och ska nu bo i sitt fjärde land. Sorgen efter förlusten av fadern är stor. Men han har väntat på det här ögonblicket.
– Känslan kring flytten var på topp. Äntligen fick jag komma till ett nytt land, starta ett nytt liv och framförallt – inget krig.
För en som aldrig har upplevt minusgrader förut, än mindre snö, blir det några tuffa första dagar efter inkvarteringen i en lägenhet i Öjebyn.
– Det var liksom "O,j oj, oj, är det här vi ska bo?". Vi hade köpt jackor men det hjälpte inte mycket, det var ändå riktigt kallt.
Fler saker är annorlunda.
– I Afrika är det hus och folk överallt. Här var det liksom tomt. Kommer jag att klara av att leva mitt liv här och hur ska det gå med språket? Allt var nytt. Men vi var ändå tacksamma. Det var som att börja ett nytt liv, säger Gloire.
Glorie försöker att inte se bakåt utan vill ägna livet åt att blicka framåt.
Han börjar genast att studera svenska. Söndagarna spenderas på Strömnäskyrkan. Piteå upplevs som lugnt, tryggt och säkert. Men det är ändå något som verkligen saknas. Det känns framförallt när han åker buss.
– Jag är en som alltid har hållit på med basket och fotboll. Första månaden i Piteå gjorde jag ingenting och helt ärligt så mådde jag inte riktigt bra. Men min buss åkte förbi Strömbackaskolan och Öjebyn. Där jag såg folk spela fotboll. Jag ville verkligen spela och frågade hela tiden en man vi kände om han kunde hjälpa mig till ett lag i Öjebyn.
Gloire får börja i ett ungdomslag. Efter någon månad flyttas han upp i A-laget. Han kan knappt prata svenska. I början blir det mest ett hej till lagkamraterna.
– Det var lite läskigt. Jag kände ingen. Kunde inte språket, men jag hade sett laget spela matcher. I övrigt hade jag ingen koll om hur någonting fungerade. Efter en match halvvägs in i säsongen förstod jag inte varför alla firade så hårt. Då berättade tränaren att vi spelade om poäng. Jag blev tagen på sängen. Jag visste inte att vi spelade om tabellplaceringar eller att vi tillhörde en division. Det hade jag inte varit med om tidigare.
Gloire Packny Kabuntu stod för en assist i Piteå IF:s senaste match mot Hammarby TFF.
Det var som 16-åring i Zambia fotbollen fick en större plats i livet. För en som flytt från krig innebar spelet med boll en möjlighet att glömma allt annat.
– Jag hamnade i en fotbollsakademi. Det tog hand om oss. Vi blev som en familj. Jag hade haft det tufft och det var viktigt att kunna träffa folk. Jag tänkte ofta på mina vänner som jag hade sprungit med och som hade försvunnit under natten vi flydde. Nu var jag plötsligt på en plats med vänner där alla var glada och spred glädje. Bara den känslan ... det var inte så viktigt att bli någon stor spelare för mig. Jag spelade bara för att ha kul och älskade när det var mycket folk runt planen.
Som akademispelare i Zambia var disciplin och tränarens ord viktiga. I Öjebyn är strukturerna mer lösa. Gloire inser att han vill mer.
– Jag började lalla lite och det är inte jag. Jag vill alltid ta saker allvarligt och försöka bli bättre.
Han provspelar med Piteås juniorlag och får chansen av Staffan "Daffy" Renlund. Kraven på punktlighet, seriositet på och vid sidan av planen och den hårda träningen passar perfekt.
– "Daffy" påminde mig om tränarna i Zambia. Det gillade jag. Allt var mer uppstyrt. Han var så bestämd och visste vad han höll på med. Han lärde mig att med disciplin kan du komma långt oavsett talang. Han såg att jag alltid gav hundra procent. Men sa också att jag bara fick spela om jag förtjänade det.
Att passa tider till träningar och matcher är något han Gloire lärt sig efter klubbytet till Piteå IF.
Efter två år i juniorlaget belönas Gloire med ett kontrakt med Piteå IF i division 2.
Den första säsongen, 2019, blir det 14 matcher och 5 mål.
Året efter halverar pandemin säsongen, men Gloire är given i startelvan och lagets bästa ytter trots att han konkurrerar med mer namnkunniga spelare från bland annat England.
I år har resan uppåt fortsatt. Piteå IF är i ettan. Kvalitén på motståndet betydligt högre och även om serien är ung pekar alla tecken på att utvecklingskurvan fortsätter uppåt.
Känner du själv att du blir bättre och bättre?
Frågan får Gloire att för första gången skruva på sig lätt obekvämt.
– Jag har svårt att se min egen utveckling, det är svårt, säger han och tittar ner i bordet.
Glorie är en person som ofta ler och har nära till skrattet.
Vad det är som driver honom pratar han mer gärna om.
– Jag började med fotboll för att det var kul att träffa folk. Att komma till fotbollsplanen var som att komma till ett lugnt ställe från ett stökigt ställe. Det var skönt att komma ut på planen och springa och svettas. Ett andningshål för mig.
– Det som driver mig nu är viljan att varje dag bli bättre. Om jag inte hade haft den hade jag nog varit kvar i Öjebyn och inte i ettan. Men framförallt är fotboll kul. Det betyder inte att jag tar den för givet. Men jag ger alltid hundra procent för att bli bättre. Hur långt jag kommer att nå vet jag inte. Det är inte heller viktigast.
Kubuntu Glorie Packny vill inte ägna resten av sitt liv åt att titta i backspegeln. Han vill göra sitt för att leva så bra som möjligt. Det skulle hans pappa ha velat, säger han .
I dag är Gloire Packny Kubuntu 23 år och har upplevt händelser som ingen någonsin ska behöva vara med om. Allra minst ett barn.
– Det som har varit i mitt liv har varit. Jag fastnar inte i det som har hänt tidigare. Nog har det varit tufft, men det viktigaste är hur man tar det och går vidare. Ju fler dagar som går desto mer inser jag att man måste leva. Min pappa som dog hade velat ha det så. Jag försöker vara positiv och inte fastna i det som har hänt. Det kan jag inte påverka. Det enda jag kan påverka är att försöka göra saker så bra som möjligt.