Peter i Piteå med medaljen

Wikström blev tillsammans med Stefan Olsson tvåa i dubbel i rullstolstennis.
Direkt efter finalen mot franska paret Michael Jeremiasz och Stephane Houdet var Peter besviken,
På bilder kunde man se hur Peter kastade racketen.
- Jag var mest besviken för att vi inte kom upp i normal klass.
Några veckor senare, är han nöjd med silvret.
- Om någon innan jag åkte sagt att jag skulle ta medalj hade jag varit mer än nöjd. Nu kan jag också känna mig glad och stolt över silvret, säger Peter. Det var en upplevelse att få vara med i Peking, att få spela inför nästan fullsatta läktare.
Kanske nöjda
Peter och Stefan storspelade på vägen till finalen.
- I kvarten och semin slog vi meriterade motståndare. Efter vinsten i semi visste vi ju också att medaljen var klar. Det gjorde oss kanske omedvetet lite nöjda.
Finalen fick avbrytas på grund av regn.
- Det började också blåsa ner saker från läktarna. Jag var orolig för att det var en tromb.
Efter ett uppehåll gjordes ett nytt försök men regnet återkom.
- Så finalen fick spelas färdig dagen efter. Vi var på gång innan avbrottet. När spelet återupptogs visade det sig åter att vi är trögstartade.
- Det hade varit intressant att veta hur det gått om vi fått fortsätta...
Efter OS gav Peter en vink om att det kanske var hans sista stora mästerskap.
- Vi får se. Det är saker på gång, mer vill jag inte säga.
Peter har spelat många år på hög nivå.
- Varje år går det minus ekonomiskt. Jag har fått offra en del men jag ångrar mig absolut inte.
Svenska rullstolsspelarna ligger långt efter många andra länder när det gäller resurser.
- Därför var det en stor bedrift att jag och Stefan tog silver.
Franska spelarna, som vann dubbeln, fick 50 000 euro var för guldet.
- De har ungefär lika mycket i bidrag varje år.
För Peter kostar det att åka på tävlingar.
- Visst finns det prispengar. Men för att det ska gå ihop måste jag gå till minst semifinal i singel, förklarar han.
Efter OS har Peter tagit det lugnt.
- Det är i första hand motivationen som saknats efter urladdningen i Peking. Dessutom drabbades jag av en förkylning.
Nu är Peter nästan frisk.
- Jag har lärt mig att inte börja träna för tidigt efter en förkylning, säger han.
Bättre golv i hallen
Men det blir ändå några lättare pass i Piteås tennishall.
- Golvet är nytt och det passar mig perfekt. Tidigare sög hjulen på rullstolen fast och det var svårt att röra sig.
Säsongen är nästan slut för Wikström.
- Vi har kvar dubbelmasters i Italien för de åtta bästa paren i världen. Sedan blir det lugnt.
Men den 12-14 december är Peter tillbaka i Piteå. Då ska han vara med på ett breddläger.
- Kul om vi kan dra nytta av våra framgångar och locka fler till sporten.
Senaste månaderna har varit omtumlande för Peter. Först den sensationella segern i World Team cup och sedan alltså dubbelsilvret i OS.
- Visst var OS-silvret stort men vinsten i lag-VM känns ungefär på samma nivå. Där vann vi finalen mot Frankrike - samma spelare som vi förlorade mot i OS-finalen.
Peter hann också se sig omkring i Peking.
- Vi hade några dagar på oss efter turneringen. Jag besökte förstås muren men också några hysteriska marknader.
Några fynd?
- Jag köpte en jacka och ett par byxor. Men byxorna rasade efter några träningar, berättar Peter med ett leende.
Nu återstår det alltså att se om Peter från Piteå, som spelar för Solna, finns med när paralympic avgörs i London 2012.
- Jag kommer inte att sluta med tennisen. Hur det än går ska jag hålla igång och spela mindre tävlingar.
Men chansen finns att Peter jagar medaljer i London om fyra år.

Peter i Piteå med medaljen

Peter Wikström är hemma i Piteå - med sig har han silvermedaljen från paralympic i Peking.- Mamma och pappa ville se den, säger Peter.