Halvleken började trevande för hemmalaget och man tappade en del boll på mittplan. Passningarna var sisådär.
– Det handlar om att sätta den sista passen. Får du till det kan det se vackert ut, det blir nästan som ett broderi, säger tränaren Urban Marklund.
Sen kom något ologiska 1–0 (Alva Ölund) tidigt i första halvlek. Paus och sidbyte. Motvind blev medvind och Storfors kunde spela ut. Man lyfte upp och skapade farliga chanser i inläggssplet.
– Vi fortsätter kämpa på och försöker få till den avgörande passningen. Till slut ramlar den ju rätt och då får vi 1-0.
Alva bryr sig inte hon vädret. Hon spelar bara fotboll, gör mål och bär laget på sina axlar trots anstormningar från både bortalag och moder jord.
– Man har inte tänkt på det så mycket. Vi fick in ett mål och sen gick det ännu bättre, säger Alva Ölund.
SAIK skapade flera kvalitativa målchanser och borde ha avgjort matchen under 50 minuter. Men bortalaget kvitterade, och så väntade straffarna. Saltsjö-boo inledde med tre säkra i vänster hörn och slaget såg ut att var förlorat. Sen kom SAIK tillbaka med tre och Saltsjö-boo prickade stolpen högt upp till höger. Med matchens sista spark klev nummer 20 fram till straffpunkten och avgjorde. Var hon skulle skjuta var planerat sedan innan och den satt högt upp i nättaket.
– Jag var jättenervös. Jag började nästan gråta, säger matchens lirare Alva Ölund.