Mycket som inte stämmer i Luleå
Tydligen blev julen allt utom God och fridfull för föreningen och då syftar jag inte på att träningarna blev lidande på grund av JVM-deltagande eller olika hemresor till andra länder.
Det rasslade till i min mailkorg igår morse. Några var från hockeyledare i olika framträdande roller i de handfulla elitklubbar som finns i Norrland.
En skrev så här:
"Läste din krönika ang. Wallgren och samarbetet med Piteå. Du brukar ha annorlunda analyser och ofta vara rätt ute före andra, men jag trodde att du var mer insatt i verkligheten än vad du utger dig för att vara i krönikan du skrev igår. Du kan ju ringa mig så får vi reda ut vissa synpunkter."
Givetvis lyfte jag på luren och ringde upp och historien som gavs var ganska precis densamma som under dagen ramlade in från flera initierade.
Wallgrens petning handlar om en grupp med olika acceptans och det står helt klart att tränaren Slavomir Lener och lagkaptenen Mikael Renberg får uppbringa all sin rutin och kunskap från hockeyns världsscener för att få ihop spelarkapitalet inför ett eventuellt slutspel. Lyckas man inte ligger elfteplatsen och kampen med det fruktade kvalspöket farligt nära.
Förra säsongen var Luleå Hockey en oerhört tajt grupp. I alla fall verkade det så på isen. Lener satsade på ett par toppfemmor, en lyckad defensivt inriktad tredje och en fjärde där medlemmarna njöt av varje sekund på isen.
Under resans gång har mycket förändrats den här säsongen och de rutinerade kunniga hockeyögon som följt de flesta skär Luleå tagit, framförallt på hemmarink, berättar om att det skiner igenom lång väg att det är något som inte stämmer inom gruppen.
Som exempel lyfter man fram att lagets "poliser" Obsut och Skrbek knappt lyfter ett finger när motståndarna "sänkt" Luleåspelare i de senaste matcherna. Chabada och Victor Lindgren har exempelvis tvingats utstå mosning mot tre, fyra motståndare medan lagkamraterna glidit av isen.
I mötet mot Malmö i torsdags satt Janne Niinimäki på läktaren medan landsmannen Kalle Kerman fick chansen. Eller chansen och chansen. Den på förhand uttalade chansen blev drygt fyra futtiga minuters istid. Och alla som var på plats i Coop Arena kunde se lagkaptenen Mikael Renbergs missnöje med att ha blivit flyttad från förstalinjen till en defensiv roll i den tredje.
På pappret förfogar Luleå Hockey - NHL lockoutåret undantaget - över det bästa laget sedan 1996. I alla fall anser de flesta det inom föreningen.
Spelartruppen spretar dock åt alldeles för många håll för dagen och OBOL-historien tillsammans med ingredienserna kring Wallgrens flytt till Snapphanebygden i Skåne har inte direkt svetsat ihop gruppen.
Hockeyvärlden har sett många spelare med i det närmaste förintade självförtroenden. En av NHL:s bästa målskyttar, Markus Näslund, verkar inte ha hämtat sig ännu efter sejouren i Sverige och skadan inför OS. Det är ett exempel. Poängmaskinen Magnus Kahnberg fick aldrig chansen i ST Louis och har varit mil från den tidigare elitserieformen sedan hemkomsten till Frölunda. Han är ett annat. Kalle Kerman i Luleå ett tredje.
Vad gäller Mikael Renberg är jag inte det minsta orolig. Han har varit med om "ups-and-downs" tidigare och kommer igen, men tiden är knapp och uppgiften svår för honom som lagkapten och inte minst Lener när det gäller att få den spretande gruppen att dra åt samma håll igen.
Skellefteå möter Malmö hemma idag. Luleå åker till Timrå. Lyfter någon av norrdrakarna i motvinden?
Så jobbar vi med nyheter