Den 12 augusti 1985 föddes Mikaela Larsson i Piteå och bodde här fram till skolåldern då flyttlasset gick till Umeå.
Hade du spring i benen redan som liten?
– Nej, inte speciellt, jag spelade fotboll och innebandy men jag var ingen talang, det blev mest avbytarbänken, säger Mikaela med ett skratt.
2008 hade hon utbildat sig klart till civilekonom och flyttade till Stockholm för att arbeta. Och sommaren därpå kom hon i kontakt med löpningen.
– Jag såg en artikel i tidningen om en grupp som träffades och sprang en gång i veckan och anmälde mig dit.
2010 gick Mikaela med i en klubb, IF Linnea, och sprang sin första halvmara. Hon hade två timmar som mål. Hon sprang på 1.35.
Det gav blodad tand. Träningsmängden ökade och 2014 blev det ännu ett klubbyte, till Spårvägens FK.
– Jag provtränade och fick vara med. Där fanns det speciella tränare för marathon och om man ska kunna springa under tre timmar på en mara måste man ha struktur och plan för träningen. Sedan dess har det gått bättre och bättre.
Redan ifjol vann hon SM i marathon även om hon hade några utländska konkurrenter före sig.
– Jag hoppades kunna vara med och slåss om en pallplats men trodde inte på ett guld.
Så i år fanns det inget annat än att försöka försvara SM-guldet.
Och det gick ju bättre än så. Ingen utländsk löpare kunde hänga med i rekordvärmen. Mikaelas tid 2.40.28 innebar en överlägsen seger – tre och en halv minut före tvåan Beji Bekelu från Etiopien.
Bara 22 manliga löpare var snabbare än Mikaela, Mustafa Mohamed som bäste svensk var inte ens 13 minuter före i mål.
Hur var känslan då du sprang i mål?
– Det var en ofattbar känsla, helt otroligt. När jag sprang in i Stockholm Stadion kunde jag njuta för fullt.
Loppet blev lite annorlunda.
– Jag hade gjort upp en plan att springa 3.45 per kilometer och efter bara två kilometer drog ökade några etiopiska löpare farten och drog iväg som de alltid brukar göra.
Mikaela och huvudkonkurrenten Isabellah Andersson sprang ihop.
– Ett tag var vi 45 sekunder efter, minns Mikaela.
Men efter 15 km vid Gröna Lund och Skansen var de plötsligt ikapp.
– Jättekul, vi var ett stort gäng då.
Tempot drogs upp igen och Mikaela funderade om hon skulle gå med eller inte. Det gjorde hon. Och i en uppförsbacke vid Slussen efter 25 km fick hon en lucka till de övriga konkurrenterna.
– Jag hittade ett ”flow” i backen men tänkte att de skulle komma ikapp. men det gjorde de aldrig, ler Mikaela.
Resten av tävlingen sprang hon i princip helt själv, ingen löpare i närheten av henne.
– Det var väldigt speciellt, men extra kul med så mycket publik efter gatorna, det kändes ju som om alla hejade bara på mig när jag sprang där ensam.
Värmen krävde många ”offer” och även Mikaela hade det kämpigt ett tag.
– Sista milen när man tappar vätska och salter började det dra i olika senor, då ändrade jag löpsteget för att belasta kroppen lite annorlunda så att jag skulle undvika kramp. Och det gick vägen.
En skön belöning efter mycket träning. Mikaela springer i snitt tolv mil per vecka och har de senaste två vintrarna varit på läger i Sydafrika och Kenya.
Men inte nog med det. Hon har en civil karriär – och ett extraknäck.
– Jag arbetar heltid som controller på Anticimex, dessutom jobbar jag extra på SATS gym.
Hur hinner du allt?
– Jag vet inte riktigt, men det går. Jag försöker även träna 30-40 minuter under luncherna, jag tar med matlåda och duschar på jobbet.
Har du några sponsorer?
– Nej, ingen alls. Det vore förstås välkommet, säger hon. Jag skulle gärna ta tjänstledigt några veckor nästa vinter för att åka till Kenya och träna igen
I sommar avgörs EM i friidrott i Berlin, då får Mikaela Larsson göra debut i den svenska landslagströjan – på sin födelsedag den 20 augusti.
– Det är ju allra första gången i ett EM så det är svårt veta hur det kommer att se ut, jag har ingen koll på mina konkurrenter just nu.
En del av uppladdningen gör hon hemma i Piteå då hon hälsar på sin pappa.
– Jag har jobbat sex somrar på SCA i Piteå och åker fortfarande upp varje år för att hälsa på pappa och plocka bär.
Träning blir det också
– Ja, jag känner ju några i Pite Runners som jag ska träna med, det är alltid kul att komma upp till Piteå, säger Sveriges bästa marathonlöpare.