Marianne, 18, var den första kvinnan som fick medaljen

Marianne gjorde något av en kometkarriär inom friidrotten. - Jag var 14 år när jag började idrotta. Det var väl på skolgympan som det upptäcktes att jag hade talang, minns Marianne. Fyra år senare var hon en av landets bästa höjdhoppartjejer! Och på hösten 1963 kom det stora genombrottet. På några veckor höjde Marianne sitt personbästa med åtta (8) centimeter! <h3>Dykstil</h3>- När jag började hoppa hade jag ingen teknik att tala om. Det var någon slags hemmagjord saxstil. Sen kom dykstilen och den lärde sig Marianne ganska snabbt. - Jag flyttade från Piteå till Västerås på hösten för att plugga på handelsgymnasium. Då fick jag träna hos Anthal Puskas, en legendarisk ungrare, som också var gästtränare uppe i Piteå några gånger. Det var han som fick mig att byta stil. Men det var minsann inte så lätt. Dessutom hade vi inga mjuka madrasser att landa på i höjdhoppsgropen, utan bara sand. - Med den gamla saxstilen gick det ju bra, då landade man ju på fötterna. Värre var det med dysktilen. Då landade med med ena axeln först, det var egentligen ganska farligt, minns Marianne. <h3>JSM-guld</h3>Det personliga rekordet hösten 1963 stannade på 1.66 meter. Det satte hon vid skol-SM, eller skolungdomens som det hette på den tiden. Marianne vann också junior-SM och var fyra på stora SM. Hon fick också åka på landslagsuppdrag till Tjeckoslovakien. - Jag kommer ihåg att man tyckte att många av tjejerna från öststaterna såg lite manhaftiga ut. Men det var inte någonting man fäste sig vid eller pratade om. Nu i efterhand har jag förstått att dopingen inom friidrotten nog hade gjort sitt intåg redan på min tid, i början av 60-talet, säger Marianne. <h3>Rekordförsök</h3>Hon betraktades som en talang utöver det vanliga och utsågs till OS-kandidat till Tokyo året efter. - 1.66 låter inte så mycket i dagens läge när många tjejer hoppar över två meter, säger Marianne. Men det svenska rekordet låg då på 1.72. Jag hade faktiskt några bra försök på den höjden i säsongens sista tävling. Marianne, som numera bor i Vaxholm, var också duktig i längdhopp. Där var 5.66 meter hennes personbästa. - Om man jämför med höjdhoppet är mitt längdhoppsresultat mera gångbart idag, konstaterar Marianne. Men i höjdhopp har ju den nya flopstilen spelat stor roll för utvecklingen. <h3>Knäskada</h3>Succesäsongen -63 blev Mariannes bästa. Året därpå ådrog hon sig en allvarlig knäskada som satte stopp för karriären. - Jag gjorde en operation, som inte blev speciellt lyckad. Jag gjorde sedan några försök att komma tillbaka åren därpå, men knät höll inte. Det var bara att lägga skorna på hyllan, säger Marianne. - Min karriär blev tyvärr väldigt kort, men jag tycker ändå att jag har haft stor nytta av idrotten. Det rådde god kamratskap och jag har fick fina upplevelser på träningsläger, resor och tävlingar. Jag minns den tiden med gläjde och PT-medaljen har en framträdande plats i min prissamling, slutar hon.

Marianne, 18, var den första kvinnan som fick medaljen

PT-MEDALJEN. Höjdhopperskan Marianne Hauge har en alldeles speciell plats i PT-medaljens historia.Hon var nämligen den första kvinnan som fick utmärkelsen.Året var 1963.Marianne var då 18 år gammal.