Efter att på plats ha mött sex olympiska vinterspels vinnarprofiler (plus tre sommar) och dessutom haft förmånen att få träffa forna storheter som fått sin hjältegloria genom etermedia, vågar jag påstå att de är helt vanliga människor. Som du och jag. Om än utrustade med den speciella talang som ytterst få begåvas med: en extra motor i kroppen och en fullkomligt hänsynslös förmåga att driva sig själva i träning och i tävling.<br /><br /> Sven Utterström blev olympisk mästare på 18 km 1932. I hans kiosk handlade jag ofta under några år i Boden. Han var en inte bara en gudabenådad skidåkare utan även briljant berättare. I dag skulle han ha gjort succe som kommentator i radio eller TV.<br /><br />Erik Kiruna-Lasse Larsson dök på 18 km upp som gubben ur lådan när ingen anade det i Garmisch-Partenkirchen 1936, föll inför publiken i sista backen men fixade guld. Hemma i hans kök i Kiruna fikade jag och fick underlag till en artikel som skrevs med anledning av Luleås SM-vecka 1963.<br /><br />De två norrbottningarna är för evigt inristade i den svenska idrottshistorien. Men det finns många fler svenska guldvinnare som jag mött: Mora-Nisse Karlsson, Martin Lundström, Sixten Jernberg, Thomas Wassberg, Gunde Svan - säregna idrottsmän. Trevliga vid sidan om spåren. Inte minst när man träffar dem efter karriären, vilket ju även gäller andra fenomen som Eero Mäntyranta, Björn Dählie och Thomas Alsgaard för att ta några exempel. Men bevare mig för Johann Mühlegg!<br /><br /><br /><br />1964 blev min debut som OS-reporter. Det var i Innsbruck, där Sixten Jernbergs järnvilja gav seger i femmilen och där Assar Rönnlunds klassiska ryck bakom den lada som han själv inte kommer ihåg, är de främsta minnena.<br /><br />1968 i Grenoble var Toini Gustafssons OS. Hennes dubbla guld förträngde övriga misslyckanden. Tidigare hade Sverige på damsidan haft en lång rad framgångar just i OS med Sonja Edströms brons 1956, guld i stafetten med Sonja som ankare 1960 och brons 1964. Med tanke på svenskornas goda form just i Grenoble (eller Autrans där längdtävlingarna hölls), var det snopet att Sverige snuvades på stafettvinsten. Gissa av vem? Jo, Norge...!<br /><br /><br /><br />Höjdpunkten för min personliga del i olympiska spel är 1972 i Sapporo. Där klev bergnäsaren Sven-Åke Lundbäck med startnummer 54 fram som överlägsen vinnare på 15 km; marginalen var mer än halvminuten.<br /><br />Året före hade Sven-Åke tagit Norrbottens första guldmedalj på 30 år vid SM i Skellefteå. Så han hade sina förespråkare. Nu blev han Norrbottens förste olympiske guldmedaljör sedan just Kiruna-Lasse, dvs efter 36 år ... och efter Sven-Åke har det nu gått ytterligare 34 år. Så visst börjar det bli på tiden.<br /><br />Närmast var Niklas Jonsson i Nagano 1998, då han nära nog körde livet ur Björn Dählie under slutmilen på 50 km. Hade loppet varit en kilometer längre, eller om Niklas lite tidigare insett hur slutkörd norrmannen var, skulle han och inte Sven-Åke ha varit Norrbottens senaste olympiske guldmedaljör.<br /><br /><br /><br />Någon manlig åkare från Norrbotten som kan vinna i Pragelato under de närmaste två veckorna saknas tyvärr. Däremot finns det faktiskt möjlighet för Lina Andersson att upprepa vad Sonja Edström och Irma Johansson gjorde i Squaw Valley 1960: vinna ett lagguld.<br /><br />Lina och Anna Dahlberg, som i sista minuten knep Emelie Öhrstigs tilltänkta plats i laget, får dock ingalunda räknas som favoriter. Norge med en frisk Marit Björgen plus (förmodligen) outslitliga Hilde G Pedersen bör vinna i konkurrens främst med Kanada. Finland gör anspråk på bronset och borde få fightas främst med Sverige, kanske också med Ryssland och Tyskland... men: fältet är fritt för överraskningar! Och är det i någon gren det kan hända oväntade saker, är det just i sprintloppen. På tisdag får vi svaret. Dessförinnan (söndag) har det varit dubbel jaktstart för både damer och herrar. Även här slår Sverige ur underläge.
